0251-131040 (08-16)|info@multitriathlon.se

Blogg.multitriathlon.se - Multisport, rullskidor & triathlon

blogg.multitriathlon.se

2205, 2019

Vårt ansvar

By |maj 22nd, 2019|Jessica Pariola Fridlund|0 Comments

 

Jag älskar när mina barn vill hänga med på tävlingar och/eller träningar. Det är inte bara kul utan otroligt viktigt att de får en inblick i hur bra man mår av träning och hur roligt det är. Jag har alltid uppmuntrat våra barn till någon form av träning och är väldigt glad över att samtliga utövar någon sport. Det är VI FÖRÄLDRAR som ansvarar för våra barns hälsa! Tycker det är så tråkigt när det glöms bort! Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör! Ett viktigt ämne som inte får glömmas bort!

För min egen del så rullar träningen på! Hade en blandad vecka förra veckan, då det gick både bra och dåligt, Eller dåligt kan jag inte säga, men lite sämre iaf. Mycket pga att jag jobbade väldigt mycket och var väldigt trött. Så egentligen handlade det om motivation, den fanns inte där alla pass riktigt. Men något som känns väldigt bra är cyklingen! Känns skönt att alla timmar inomhus gett resultat! Det går snabbare och framförallt så är hela cykelkänslan bättre än nånsin.

Löpningen förra veckan var väl kanske mer blandad då. Började bra med lätta steg, sen blev det lite segare i slutet av veckan. I söndags skulle jag upp i pulszon 5 men det är i princip omöjligt när jag springer! Iaf inomhus på löpband (jobbade). Men tar med mig att jag sprang på en högre hastighet än tidigare och med en lägre puls, trots kass känsla. Fick invigt mina nya Hoka one one tracer också, perfekt sko för intervaller!!

Resten av veckan blir till att ladda för årets första triathlon! Ett lopp jag egentligen inte tänkt köra, men det är “bara” en sprint :)

 

1305, 2019

Magiska Skåne

By |maj 13th, 2019|Jessica Pariola Fridlund, Träning|0 Comments

 

Ni vet när man hunnit smälta ett lopp lite grann och blir allt mer nöjd? Så är det inte denna gång kan jag säga. Jag är inte helt missnöjd med min mara, det var trots allt på en 400m bana utan draghjälp. Men det känns som jag har en bättre tid i kroppen. Så tänkte köra en mara till hösten också med hopp om en bättre tid :) Satt och spanade vad som fanns och trodde det var helt omöjligt men lyckades faktiskt hitta en startplats till Berlin marathon! Så det blir ännu ett lopp att se fram emot! Framförallt ska det bli rätt gött med pacers :) Hoppas bara hinna återhämta mig ordentligt efter Ironman, men tänker att man borde hinna det på 6 veckor.

Annars har vecka 19 i vanlig ordning rusat förbi! Har fått ihop en bra mängd träningstimmar och det mesta har känts och gått bra. Bra tider på sim, bra tryck i benen på cykeln och bra känsla på löpet. I lördags var jag ute på cykeln i 4h och det var riktigt härligt. Solsken och lagom varmt och sen är Skåne fantastiskt vackert nu! Men framförallt gillar jag känslan av att det är hur lugnt som helst att cykla i 4h och utan att benen är särskilt trötta. Igår hade 2,5h löp på schemat och än en gång gav jag mig ut på landet. Trelleborg är inte särskilt stort så det behövs extra runda ut där för att få ihop så lång tid :) Bra känsla i benen men visste att det skulle bli tufft på slutet. Hade ätit alldeles för dåligt på dagen och fick med mig lite för lite energi. Men tack och lov för Vitargo som räddade mig mestadels av rundan iaf. Nu spelade det inte jättestor roll eftersom jag skulle springa ganska lugnt men oavsett fart är det drygt när man är energilös. Men efter en stor hamburgare sen så var man människa igen :)

1305, 2019

En bra vecka!

By |maj 13th, 2019|Mikael Gottberg, Sweden runners, Träning|0 Comments

 

Ännu en mängdvecka avklarad och kan konstatera att kroppen fortsätter att svara bra! Dryga 15 mil denna veckan, det mesta i början av veckan, 11 mil måndag till onsdag. Veckan började som vanligt med kvalitetspass på måndagen, denna gången ett ganska tufft sådant med ett intervallblock på en timme mot normala 36-40 min. Coach Kjell hade lagt upp ett finfint hårt pass på varierande underlag, tre block med en kort backsprint mellan de två första blocken, så det blev intervaller på såväl gräs, grus som på tartan. Därefter dubbla långpass tisdag och onsdag, så rejält möra ben därefter, men det var helt planerat för att sen släppa ner på mängden lite i slutet av veckan då jag skulle springa 10 km lopp på lördagen och benen var snabbt återhämtade.

Ett skönt sätt att få in mängden utan allt för mycket enformighet, och känsla av att bara göra det för att det ska göras, är att både vara med på gruppträningar, som intervallpasset på måndagar, och att själv hålla i liknande pass. Själv håller jag i Sweden Runners träningar i Göteborg varannan torsdag, en väldigt härlig och lättpeppad grupp som tränar tillsammans under parollen #SmilesNotMiles vilket verkligen kännetecknar Sweden Runners! Mycket glädje!

Skärmklipp 2019-05-13 07.00.33
Efter torsdagens härliga Sweden Runners-pass i Änggårdsbergen med några härliga blandade backsprinter.

Skärmklipp 2019-05-13 06.59.25
L
ångpass i solen med Ultimate Direction Ultra Vest 4.0 Signature Blue och i den flaskor och sportdryck från Tailwind Nutrition. Korta, lätta shorts från Craft.

Jo loppet då, Vittsjön Runt, ett härligt litet lokalt lopp i norra Skåne. 45:e året i rad det arrangeras och jag sprang även förra året, då blev jag trea efter att ha haft ledningen i 6 km. Öppnade hårt även denna gången, banan är lite sån att den kräver att man tar vara på de lättlöpta delarna i början för att få upp farten, om man inte är en extremt stark backlöpare i hög fart då den blir mer och mer kuperad ju längre man kommer. I ledning även denna gång fram till 6 km ungefär, tillsammans med en annan kille, men där vid 5-6 km kommer en tredje kille ikapp från ingenstans och säger dessutom “tack för att ni väntade in mig killar” innan han sveper förbi. Jag hade märkt att den andre killen varit rätt seg någon kilometer och gick med i rygg på han som sprang om, vi hängde då av den tredje. Men när loppet efter 6 km övergår från böljande landsväg till bitvis ganska teknisk terräng på smala stigar så tappade jag ryggen, lyckas jobba mig ikapp igen efter 7-8 km genom att springa på bra i några backar, bara för att inse att han är starkare än mig för dagen och susar ifrån mig igen in mot Vittsjö, med en kilometer kvar ser jag inte längre ryggen och koncentrerar mig på att springa kontrollerat till målet och ha ett litet öga bakåt så jag håller andraplatsen. I mål på en klar andraplats, 28 s före trean, vinnaren var till slut 38 s före mig i mål, men jag sprang två minuter snabbare än året innan och slog förra årets vinnartid med 45 sekunder, så helt klart supernöjd att lyckas med detta under en vecka med så hög mängd och utan någon specifik 10 km träning sen i mars.

vittsjön runt
Bild från tidningen Norra Skåne vid starten av loppet.

Nu blir det två lopp till den kommande veckan! Stafettvarvet med min delsträcka på 3,7 km i Slottsskogen på onsdag och sedan GöteborgsVarvet på lördag.

 

1005, 2019

En tillbakablick

By |maj 10th, 2019|Mikael Gottberg, Träning|0 Comments

 

Jag ägnade en stund häromkvällen åt en tillbakablick på tidigare resultat och personbästan. Jag har sprungit ultradistanser sedan början på 2017, detta efter att under flera år ägnat mig åt kortare distanser och att nästan uteslutande försöka springa så snabbt som möjligt. Detta resulterade i skador och uteblivna resultat, mestadels beroende på den obefintliga kontinuiteten som skadorna medförde. Men även brist på kunskap om träning, vilket i sig gav upphov till skadorna såklart, men även gjorde att jag tränade för ensidigt och inte utvecklades av den anledningen heller.

Första halvåret 2017 ägnade jag, efter att ha varit skadad hela hösten 2016, åt att bygga upp mig. Då sprang jag i stort sett uteslutande lågintensivt och fokuserade på långt och långsamt. Tränade strikt så i 8 månader förutom de lopp jag sprang där ansträngningen blev högre. Här byggde jag fundamentet till den utveckling som sedan följde, mitt motto sedan dess har varit tålamod och att ha roligt, att aldrig träna så att jag tappar löpglädjen, skulle jag göra det har jag passerat gränsen för när jag inte längre tränar för min egen skull utan enbart för att uppnå något fåfängt resultat eller liknande.

Sedan slutet på 2017 har jag fått till en bra blandning av kort och långt, hårt och lugnt, ensamlöpning och löpning i grupp. Detta är jag övertygad om är det som sedan gett mig den skjuts jag kan se vad gäller alla resultat nedan. Fastän mitt huvudfokus sedan jag kom tillbaka från den där skadan 2016 har varit ultralöpning och träningen hela tiden varit upplagd för just detta har som synes resultaten även kommit på kortare distanser. Helt enkelt beroende på kontinuitet, ökad mängd och smartare fördelning av träningsformer =) den absolut största och viktigaste nyckeln, alla andra delar är egentligen bara lite grädde på moset: KONTINUITET och att få vara SKADEFRI.

Utvecklingen på 10 km 2016-2019:

Skärmklipp 2019-05-10 15.17.11

Halvmara 2015-2018 (2016 blev det en DNF på Gbg Varvet pga skada):

Skärmklipp 2019-05-10 15.16.15

Och kanske den mest fantastiska utvecklingen, på tre starter nere i Istrien, Kroatien, på världscupeventet “100 Miles of Istria”:
(Placering / Antal deltagare)

Skärmklipp 2019-05-10 15.15.25

505, 2019

Känns bra!

By |maj 5th, 2019|Mikael Gottberg, Produkter, Träning|0 Comments

 

Har kommit igång bra igen med löpningen efter återhämtningsperioden. Kunde smyga igång träningen något tidigare än väntat och ganska mycket tidigare jämfört med planeringen. Så det kändes både peppande och bra men även först lite dumdristigt, för jag vet ju hur det kan slå fel, har tidigare dragit på mig bl.a. dunderförkylning och segdragna hälseneproblem när jag startat upp tidigt. Men skillnaden denna gången var att jag lita på min känsla och sa till mig att inte ignorera kroppens signaler.

Men jag slapp dåliga signaler och smög igång med några härliga lugna och sociala joggpass tillsammans med flickvännen under påskhelgen.

Skärmklipp 2019-05-05 15.22.33

Sedan trappa upp träningen från veckan därpå, hoppade över kvalitetspass denna veckan för att istället fokusera på att få upp veckomängden över 10 mil igen och lägga en god grund för de kommande träningsblocken. Det blev en lugn och stabil vecka med 113 km löpning och ett par cykelpass för att trampa ur benen. Jag går ju även nu över från ett fokus inför Istrien på kuperad terräng till ett fokus på flack löpning på asfalt, grus och tartan nu för att förbereda mig optimalt inför 24 h RM i Skövde.

Ett något längre pass på 22 km blev det vilket kändes lugnt och stabilt!

Skärmklipp 2019-05-05 15.23.56

Den gångna veckan drog jag igång med kvalitet igen och då med en intervallstege på måndagen som var längre än vanligt. Vanligtvis brukar tiden för intervallerna ligga kring 36-40 min, men nu 60 min. Detta utifrån att coachen fokuserat passet för att formtoppa oss inför Göteborgsvarvet och vi skulle nu köra intervallerna i Varvettempo och något långsammare på varannan. Så ett ganska bekvämt pass att komma tillbaka till intervallträningen med, där pulsen aldrig var direkt nära eller över laktattröskeln.

Plus ett pass på onsdagen där jag agerade farthållare för klubbens arrangemang av Göteborgsvarvets Löparkväll där temat också var “Hitta dit Varvettempo”. Körde då 2 x 3,2 km i 4-tempo och det kändes lugnt och kontrollerat men gav ändå bra träning!

Skärmklipp 2019-05-05 15.24.16

Dubbla långpass denna veckan också och avrundade med två barnvagnsjoggpass under helgen med barnen. Kände mig duktigt sliten i benen efter långpassen och kvalitetspassen måndag-torsdag, men därefter bättre och bättre i benen efter de tre lugnare och kortare passen fredag-söndag. Skönt att hitta balansen i att klämma in dubbla kvalitetspass, dubbla långpass och en vecka på 14 mil och samtidigt känna sig återhämtad på söndag eftermiddag och redo för nytt intervallpass imorgon igen och en vecka med ytterligare några kilometer fler att göra =)

Har även fått hem de tänkta tävlingsskorna för 24 timmars-löpningen i juli från MultiTriathlon, HOKA One One Mach, som får springas in framöver på Slottsskogsvallens tartan =)

505, 2019

Ännu ett pb!

By |maj 5th, 2019|Jessica Pariola Fridlund|1 Comment

 

Så var det dags för ännu ett lopp med en förhoppning om att slå personbästa.

Igår var det Löparkalaset i Trelleborg, vilket är ett tidslopp. Man kunde anmäla sig till 1h, 3h eller 6h. Loppet gick på en löparbana. Jag var anmäld till 6h, men eftersom marathontiden räknades officiellt så var just det målet: att slå pb på maran. För att göra det behövde jag gå under 3.10.00. Jag hoppades kunna ta mig ner mot 3h, men iaf under 3.05. Baserat på träning och resultatet från halvmaran för några veckor sedan.

Jag har haft en dålig känsla hela veckan. Tom avbrutit ett löppass för att det kändes så dåligt. Inte känt mig hundra i kroppen. Laddade dock upp som vanligt och vaknade taggad igår. Men kände just att nåt inte var hundra, vilket också min vilopuls skvallrade om. Tänkte att det får bära eller brista helt enkelt.

Kl 10.00 gick starten och det var lite halt i början pga regnet som hade fallit, men det torkade hyfsat snabbt i solen. Gick ut i ett kontrollerat tempo och det kändes bättre än förväntat. Matade på varv efter varv, dock var det otroligt svårt utan farthållare och klockan har som alltid svårt att hänga med på bana. Rättare sagt, den pinnar på lite för snabbt. Efter 1h20 min behövde jag slösa tid på ett toabesök, typiskt! Men det avverkades rätt snabbt och sen var det bara att fortsätta. Och det gick hur bra som helst tills km nr 28. Då sköljde ett illamående över mig, och jag vet faktiskt inte varför. Fick dra ner på farten för att inte få upp frukosten. Riktigt irriterande då kroppen kändes hur bra som helst. Tänkte att jag måste iaf slå pb och trots att farten sjönk så kom jag i mål på 3.08.27! Skönt med ett pb trots att kroppen inte var med mig sista tredjedelen! Även om jag gärna sprungit lite snabbare, men det kan jag ju göra en annan gång :)

Som sagt, jag var anmäld till 6h och efter maran så ledde jag väldigt väldigt stort. Eftersom jag inte kunde ta i som jag ville på sista delen så fortsatte jag i 15 km till. Lugn jogg varvat med promenad och snack med alla härliga människor, samtidigt som jag bara bevakade min ledning och såg till att behålla den. Så pb och en första plats, inte fy skam alltså :)

2804, 2019

Träningslopp

By |april 28th, 2019|Jessica Pariola Fridlund, Produkter|0 Comments

 

Känns som det var igår jag satt och skrev här, men så har det plötsligt gått en vecka till!

Träningsmässigt har det varit en blandad vecka. Tungt i början efter förra helgens alla timmar. I onsdags sprang jag 4×20 min på marathonfart och det kändes bra iaf! Mitt drömtempo är 4.17, det innebär 3h! Jag tror dock inte jag klarar det redan i år. Pulsen och flåset är lugnt, men tveksamt om benen klarar det tempot hela vägen. Jag höll iaf det tempot på träningen och det gick bra. Upp till bevis på lördag, då är det dags för just maran! Mitt pb är 3.10.00 och målet är att slå det iaf :) Kapa tio min är lite mastigt, även om jag gjorde det förra året när jag sprang in på just 3.10 på Köpenhamn marathon. Ett under att man tog sig igenom det loppet egentligen med tanke på värmen!

Fick till ett bra simpass i fredags också, det behövdes! Sen “vände det” och igår var det tunga löparben. På schemat stod en halvmara och jag passade då på att springa ett litet “lopp” i hemstaden. Ett sk gerillalopp, ingen anmälning och ingen tidtagning. Men gemensam start, några snälla människor som stod för två vätskestationer och faktiskt även en liten fin medalj i mål. Planen var att hålla mig i pulszon 3, vilket jag gjorde och snittet blev 4.16/km. Bitvis väldigt tung terräng (sandstigar) och lite ovisst var man skulle ibland så blev några fellöpningar också. Som sagt, tunga löparben oavsett terräng, men ett riktigt bra träningpass! Först i mål bland både damer och herrar blev det dessutom :)

Idag avslutar jag träningsveckan med 3,5 h cykel!

Tränat i två av mina favoritplagg denna vecka, 2xu långärmad kompressiontröja och 2xu korta tights. Sitter som en smäck och är otroligt sköna!

2604, 2019

Uppstart Bollnäs – Löpargrupp nr. 10

By |april 26th, 2019|Sweden runners|0 Comments

 

Sweden Runners startades upp för ganska exakt 2 år sen och i tisdags så startade vi upp Sweden Runners 10:onde löpargrupp i Sverige, en siffra vi är väldigt nöjda med!

Denna gång så begav vi oss till Bollnäs för uppstart och för att möta upp våra nya ledare Håkan och Therese som kommer ta väl hand om gruppen och medlemmarna i Bollnäs. Både Håkan och Therese sprider en massa glädje och energi så dom passar perfekt som ledare i Sweden Runners!

När väl klockan slagit 18 hade det dykt upp ett helt gäng tjejer som var nyfikna på vår träning och vi joggade lugnt iväg mot Hoberget där vi höll detta första uppstarts pass. På uppvärmingjoggen gjorde vi 3 st stopp på vägen med olika uppvärmningsövningar där man jobba i par. Övningar som ofta leder till mycket skratt, så även denna gång!

Att skratta och ha roligt på träningen är en jätteviktig del och att ni ska gå hem från träningspassen fyllda med energi och känna er berikade är ett mål vi alltid strävar efter. Kom ihåg “It´s all about the smiles not the miles”!!!

Efter uppvärmning och ett intervallblock så avslutade Håkan och Therese träningen med sten, sax och påse intervaller. Självklart så fick vinnaren alltid den längsta backen att springa i som pris!

Det blev ett härligt och roligt uppstartpass i fantastiskt väder och avslutningsvis så hade jag och Petra dukat upp ett bord där deltagarna kunde testa på dryck ifrån en av våra partners, alla som var med vann priser ifrån Sweden Runners och MultiTriathlon och det fanns möjlighet att teckna Sweden Runners medlemskap på plats för endast 399 kr/år!

Och det måste varit ett lyckat pass för alla som var med valde att bli medlemmar i Sweden Runners :)!!!

/Marcus

I Bollnäs tränar vi på tisdagar kl 18:00 med samling vid sporthallen. Det är bara att dyka upp och prova på!


Sweden Runners Löpargrupp
Sweden Runners Löpargrupp


 

2204, 2019

Vidare mot nästa mål

By |april 22nd, 2019|Mikael Gottberg, Träning|0 Comments

 

En viktig del för mig i min träning, för att hålla uppe motivation och fokus, är att ha en plan. En plan där jag löst sätter ramarna för ett år framåt i tiden och därigenom har något ganska färdigt att sikta mot bakom varje tidigare mål. Detta året hade jag redan sen tidigare ett mål i att springa 100 Miles of Istria så bra som möjligt och kring årsskiftet la jag därefter upp en löst sammansatt plan om att därefter lägga fokus under resterande del av året på att springa tidslopp på 24 h.

På banan i Istrien, Kroatien.

På banan i Istrien, Kroatien.

Den planen lever fortfarande nu efter loppet och jag planerar nu därför in att springa Riksmästerskapet på 24 h under Skövde Ultrafestival i juli. Så fram tills dess kommer mitt träningsfokus att ligga på att optimera mina förutsättningar inför det loppet.
Dock kommer min träning även fortsättningsvis bestå till stor del av distanslöpning i terräng, men den specifika träningen kommer däremot ha fokus på platt underlag och tartanbana, då tävlingen går på en 400 m-bana i Skövde.

24 h-loppet i Skövde

24 h-loppet i Skövde. Foto: Reima Hartikainen

Jag tar med mig den fina prestationen på världscuploppet i ultratrail i Kroatien som en boost nu inför träningen inför något liknande men ändå helt annorlunda. Jag sprang visserligen i 23:30 i Kroatien, så tiden av löpning/ansträngning kan såklart dras paralleller till. Men belastningen under ett 24 h-lopp, särskilt på rundbana på tartan, blir helt annan. Monoton istället för varierande, jämnt tempo istället för att varva lugn klättring med snabbare nedförslöpning osv. Fokus i träningen kommer därför till stor del handla om, på långpassen, att vänja kroppen vid monoton löpning i samma tempo under många timmar. Jag får se vad detta ger och vad jag kan tänkas prestera i juli.

Jag går in i detta med stor ödmjukhet och utan några direkta mål vad gäller distans, det är helt enkelt svårt att veta vad man kan förvänta sig första gången man gör något sånt här. Det närmaste jag kommer det jag gjort tidigare må vara BUS – Backyard Ultra Sydkusten, men där sprang jag 44-46 min åt gången och vilade sedan 14-16 min. Dessutom i ett betydligt lägre tempo än det som kan tänkas vara rimligt för mig här. Så omfamnar denna utmaningen med öppna armar och ser vart jag landar =)

Något andra vyer än de som väntar på idrottsplatsen i Skövde.

Något andra vyer än de som väntar på idrottsplatsen i Skövde.

 

2104, 2019

Distanshelg

By |april 21st, 2019|Jessica Pariola Fridlund, Träning, Triathlon|0 Comments

 

Denna vecka slutade på lite fler timmar träning än den senaste tiden, nämligen strax över 16h. De flesta timmarna kom nu i helgen. Jag har varit ledig hela påsken och då har det funnits utrymme till mycket träning :)

Veckans fyra första dagar bjöd inte på någon direkt distans, men ett par härliga intervallpass. Fick också till ett simevent med en grymt duktig tränare. Jag är simmare i grunden, men mycket har förändrats rent teknikmässigt sedan jag slutade för 18 år sedan. Jag har frustrerat vetat exakt vad jag gjort för fel, men inte vetat hur jag ska åtgärda det. Men så plötsligt får man möjlighet till detta och en timme senare har man fått tips och korrigeringar och en aha-upplevelse! Så nu ser jag fram emot mitt nästa simpass för att applicera detta lite mer i verkligheten också! Behöver tagga upp på simningen lite så detta var välkommet.

Lagom till påsk kom denna kylling äntligen ut på cykeln. Man är lite småtrött på att sitta inne och cykla :) I fredags blev det 10 mil i härligt väder! Skön känsla i benen också, bra kvitto på att inomhusträningen inte varit förgäves!

I lördags stod 30km löp på schemat. Underbart löpväder! Sol, perfekt temp (drog iväg 6.30) och vindstilla! Benen kändes pigga och ville inte sluta springa. Underbar känsla när man efter 2h tänker “oj, bara en halvtimme kvar” :) Snittade 4.55 med joggingkänsla och snittpuls på 133. Fint :) Därefter spelade jag match, vinst med 8-0.

Rundade av träningsveckan med 9 mil cykling idag. Kändes bra trots mängden de senaste dagarna!

 

 

2104, 2019

Ny nivå

By |april 21st, 2019|Mikael Gottberg, Träning|0 Comments

 
Redo för bussresan till starten

Redo för bussresan till starten

100 Miles of Istria 2019 var loppet då jag skulle göra något jag inte hade gjort tidigare. Ultra hade jag sprungit, även distansen 100 miles tre gånger tidigare. Jag hade även testat på att tävla på allvar på ultra en gång tidigare, på Tjörnarparen, men detta var något annat. I Istrien är loppet ett av Pro-loppen i världscupen UTWT – Ultra Trail World Tour, dels innebär det betydligt större konkurrens än i ett litet lokalt lopp i Skåne i december, men också en bana som kräver något helt annat av en för att kunna attackera den på ett hållbart sätt.

Mycket folk i starten på den regnvåta asfalten i Labin

Mycket folk i starten på den regnvåta asfalten i Labin

Jag kände banan nu, tog mig igenom den förra året, då enbart med målet att komma i mål. Då bromsade jag mycket i början, det skulle jag inte göra nu. Utan skulle köra på där jag visste att det var lättsprunget och hålla igen något innan de kritiska punkter där jag tappade mycket förra året istället och det fungerade mycket bra!

För den mer detaljerade beskrivningen av loppet, se det tidigare inlägget:
https://blogg.multitriathlon.se/mikael-gottberg/100-miles-of-istria-race-report/

Kommit iväg från den värsta trängseln och ser ryggarna på tätklungan lite längre fram

Kommit iväg från den värsta trängseln och ser ryggarna på tätklungan lite längre fram.

Jag hade tränat stenhårt de gångna månaderna på två saker främst:
– Att förbereda mig för backarna, både uppför och nedför, hur väl man nu kan det med backar på max 100 höjdmeter i ett svep.
– Att köra hög mängd för att ytterligare förbättra uthålligheten.

På väg uppför den första klättringen på sammanlagt 400 höjdmeter från Rabac vid havsnivå.

På väg uppför den första klättringen på sammanlagt 400 höjdmeter från Rabac vid havsnivå. Mycket nöjd med produkterna från MultiTriathlon på bilden: Västen, skorna och shortsen.

Jag hade sedan för mig själv pekat ut dessa nyckelsträckor där jag visste att jag kunde kapa MYCKET tid från förra året med rätt upplägg och med modet att våga springa på emellanåt och inte bara “spara, spara, spara” som det lätt blir när man bara vill överleva ett lopp.

Jag lyckades över förväntan att springa varje delsträcka snabbare och inte enbart dessa nyckelsträckor, vilket gav ett personbästa på nästan 5 timmar!

2018 jämfört med 2019.

2018 jämfört med 2019.

Jag hade innan loppet satt upp mål i tre steg, guld-silver-brons eller om man hellre vill kalla dem a-b-c:

Guld: Under 24 timmar (med ett tilläggsmål om en topp 20-placering)
Silver: 25-26 timmar (detta hade varit mitt guldmål 2018)
Brons: Komma i mål utan att behöva gå sista 13 km.

Guldmålet är för mig alltid lite av ett drömmål, absolut något som skall gå att nå, men som ska kräva att verkligen allt stämmer den dagen. Och nu landade jag alltså på 23:30 och en 15:e plats! Detta trots en del strul med energin efter vägen där jag fick tänka om och bland annat äta en del fast föda utöver sportdryck och gels, vilket inte låg i min plan för loppet. Detta skapar efteråt känslan av att ha lyckats flytta fram min ultralöpning till en ny nivå! Där jag kan komma på en 15:e plats och slå mitt guldmål på ett lopp även en dag då inte allt stämmer fullt ut. Rätt skön känsla!

För att ytterligare förstärka den känslan kan jag notera att jag på ITRA’s, International Trail Running Association, ranking nu är rankad som sjunde bäst i Sverige på de längsta och mest kuperade distanserna (de som ger 6 p på ITRA’s svårighetsskala från 1-6):

57280492_2259278527644651_2369989995046895616_o

Denna baseras på de tre senaste årens resultat.

Mycket peppande att ta med sig framåt mot nya mål under året och kommande år!

1904, 2019

100 Miles of Istria – Race Report

By |april 19th, 2019|Mikael Gottberg|0 Comments

 

56721513_2253776978194806_3562012486779535360_o
Packningen för loppet

Resan ner blev körig. Hade i år hittat ett senare flygalternativ och skulle slippa gå upp mitt i natten för att åka ner! Dock redan på väg mot flygbussen kommer mail om försening på planet mot Frankfurt. Uppskattningsvis 35 min och vi hade 45 mellan ankomst och avgång igen mot Trieste. Blir orolig för att bli av med incheckat bagage så lyckas, trots något kg för mycket, få med mig bagaget som handbagage. Men flyget i Frankfurt missas och vi blir ombokade, via München till Trieste. 4 h längre restid. Får ringa Aramis och be han köra vidare, han skulle hämtat mig och Kenneth på flygplatsen. Får tag i Brane som är på plats i Umag och börjar leta alternativ transfer via lopparrangören.

57097087_2253836924855478_430961236138524672_o
Ingen idé att stressa upp sig pga flygförseningen, bara att ta det med ro. Stress innan loppet vore bara dumt!

När vi väl flugit från Frankfurt till München kommer beskedet, transfer finns! Puh! Slipper sova på en flygplatsbänk! Men får betala för en hel minibuss då det bara är vi som kommer vid den tiden. Men men, taxi hade blivit ännu dyrare.

Till slut, efter en timmes försening på sista flyget med, är vi efter en slingrig minibussfärd framme vid boendet kl 1 på natten. Raka vägen i säng och försöka sova.

57052352_2235397053376076_107821816776491008_n
Jag och Kenneth har fått utrustningen kontrollerad och fått ut våra nummerlappar, han sprang grön bana 69 km.

Det gick rätt okej och vaknar utvilad. Hämtar ut startpaket och fixar i ordning drop-bag, västen och kläderna. Fixar supportpåsar åt Radana som ska supporta mig de första fyra milen. Skönt att slippa bära tungt!

57168412_591774114635255_8848734602404036608_n
Kommer till Labin före starten och kan bara skratta åt vädret!

Sen iväg till bussen, kallare än tidigare år, men helt ok väder i Umag! Kommer efter 2 h till Labin där starten går. Här blåser det och småregnar! Fryser som fan! Snabbt in i Radanas bil för att äta lite Risotto och dricka lite. Sedan samma café som i fjol och en espresso på det.

57568418_396080794506343_5584775953860526080_n
Jag, Aramis och min support Radana.

58379792_1261421030699018_5277603324529475584_n
In i racebubblan med fullt fokus.

Går ut 10 min innan start, men hinner ändå bli kall så jag skakar. Aramis fryser han också. Ställer mig långt fram i starten, vill inte hamna i kö efter 1-2 km när banan viker in på en smal single track. Ser japanen Ose, fransmannen Curmer och österrikaren Wagner dra iväg direkt, men där bakom är vi ett större gäng som flyter på som på rad ner mot Rabac vid havet. Regnet har slutat, det börjar bli varmt. När första trappan i Rabac kommer så går jag och tar av mig jackan. Springer vidare och i nästa trappa passar jag på att packa ner den i västen.

Flyter på bra nu upp mot första toppen på 400 möh. Här tog jag det riktigt lugnt förra året men har bestämt mig i år att inte spara på något i början, här är ju rätt lätt terräng och kupering. Så springer och hikar på bra, utan att pusha såklart, 169,5 km är ändå lååångt!

Nedför, här ramlade jag förra året. Tanken flyger förbi. Slår bort den, rädsla är det dummaste som finns, speciellt nedför då man spänner sig och snabbt tar slut i låren då. Men lyckas skaka av mig känslan och flyta på avslappnat och effektivt nedför, har valt att koppla bort allt vad gäller tempo, puls osv och bara springa på känsla. Men det efteråt att det gick i närmare 4-tempo på sina ställen här!

Kommer ner mot första depån, hade sagt till Radana att jag nog skulle vara här efter 1.30-1.45 ca, kommer in på 1.27, kring 1:50 året innan, vet ej exakt då jag blev registrerad här den gången. Känns toppen, förutom att jag nog övervätskat lite och behövt kissa redan, trots att jag bara fått i mig hälften av den planerade sportdrycken hit. Men drack ju och åt 45-60 min innan loppet med. Så tänker att det spelar in. Fyller snabbt på med sportdryck och gels som Radana står beredd med och drar iväg.

Kommer iväg samtidigt med en österrikare som jag ska återse många gånger under loppet, Harald Kaltenbacher. Vi börjar klättringen, här åter från havsnivå nere vid Plomin Luka upp på den första 800 m toppen för dagen. Hikar på med gott tryck i steget och avslappnat tryck med stavarna, vill inte göra om misstaget från förra året och dra på mig värk i rygg och axlar av att köra på hårt med stavarna.

Klättrar upp på första kullen, här som brukar vara så fint, man ser knappt havet idag pga vädret! Molnen ligger t.o.m. så lågt att de bäddar in Učka-massivet och helt täcker toppen Vojak t.ex.

Stannar till, måste få fram vantarna igen, fasen vad kallt det blir i vinden om händerna. Släpper iväg Harald m.fl. och är ensam in på stigen när löpningen ner mot Prodol börjar. Lika bra det, här är halt och jäkligt i leran, skönt att bara ha sina egna fötter att fokusera på!

Är ikapp och förbi flera andra löpare in till depån, estimerad tid hit var 3.00-3.25, kommer in på 2:56, 3:37 hade jag upp hit året innan. Kommer ut ur depån ganska ensam och får påbörja nästa 800 m klättring (från 600 möh till 1400) själv. Första delen, fram till Mala Učka är relativt snäll, helt okej att bara mata på här. Känner tydligt att denna delen går betydligt bättre än förra året! Det känns bra, började faktiskt känna mig småsliten redan här den gången.

När man passerar den nämnda lilla byn vid foten till högsta toppen, Vojak, börjar den branta klättringen nästan direkt. Här fokuserar jag på att vara lugn och metodisk och röra mig avslappnat. Här får jag inte bränna för mycket energi! Fungerar bra, men fort går det inte. Släpper förbi en kille här som verkar riktigt stark, Miha från Slovenien, som visar sig bli tia i mål sen.
Snö. Både på marken och i luften. Lugnt snöande här i skogen. Men så kommer kalfjället.. BAAAM! Vinden! Galet! Blåser nästan omkull i sidled flera gånger om. Stigen viker av lite, får vinden i ryggen, springer på. Flyger fram! Brant klättring igen. Hör länge och väl en koskälla och gapandet från några. “Hajde!” “Idemo!” “Bravo!”
Här står två galna människor mitt i snöstormen på 1400 möh bara för att supporta och heja fram oss som tävlar! Vilka hjältar!

https://www.facebook.com/3sporta/videos/436417313833225/

Kommer upp och ser den bekanta byggnaden på toppen! Skönt! Vet nu att det bär av neråt i skogen igen, så ska slippa den värsta vinden! Snön på marken är mindre i år än förra året. Så slipper slira ned i smörsnö denna gången i de branta serpentinerna ner mot Poklon. Men lera är där. Ganska hal. Speciellt över rötterna. Smack! Drar omkull, slår låret i en sten. Gör ont.. Men släpper snabbt när jag börjat springa igen, slipper lårkakan, skönt!

Kommer ner mot den numera välkända fotograferingen innan Poklon. Sen in i depån och fram till Radana. Mer att fylla upp nu, nu ska jag klara mig själv fram till dropbagen i Buzet. Hade sagt till Radana att jag skulle vara här någon gång mellan 21.20-22.00, passerar in i depån 21:22. 1 h 39 min snabbare hit, de första fyra milen, än i fjol!

57384397_2258130031092834_1926455813379981312_n
Får support av Radana i Poklon.

Iväg igen, rullar på bra. Hade känt mig lite illamående upp på Vojak den brantaste biten, precis som förra året. Men ny energi och Radanas pepp gör mycket och det flyter på fint nu. Tappade som sagt någon placering uppför tidigare, de springer jag in nu fram till Brgudac. 16 min snabbare på denna etapp jämfört med 2018.

Här blev jag sittande på toa förra året. Nu bara i med en fjärdedels banan (behöver något i magen mer än drycken känner jag). Fyller upp med sportdryck och drar vidare.

Nu har jag sträckan framför mig Brgudac-Trstenik-Buzet. Denna var en av de, jag relativt sett till övriga löpare, jag sprang sämst på 2018, har pekat ut denna för mig själv som en nyckelsträcka att förbättra mig på. Så tänker framförallt på hållningen i klättringarna uppför och att våga rulla på nedför trots något teknisk terräng. Flyter på betydligt bättre jämfört med både de tidigare åren, men är ändå jobbigt, gillar inte denna delen. Kommer ikapp någon, någon kommer ikapp mig. Får bra flyt nedför mot Trstenik och drar ifrån de bakom rejält och kommer ikapp en till precis innan depån, här fungerar inte livetimingen, likt de tidigare åren. Är snabb i depån, här stannade jag i värmen 15 min året innan och var rejält sliten. Nu endast lite hungrig, så fyller på med banan.

Drar iväg. Ikapp och förbi en löpare uppför, men en som drog iväg precis innan mig är ruggigt stark klättrare och når toppen på Žbevnica flera minuter innan mig. Ser hans pannlampa försvinna ner på serpentinerna mot Buzet långt innan jag nått toppen. Kommer upp, blir avprickad vid en extra checkpoint och får samtidigt hejaropen “Ultra Running Physio, Good luck!” här finns alltså lokala kroater i terrängen som känner igen mig i stormen!

Flyter på bättre än tidigare år nedför den längsta nedförsbacke nu. 8-9 km och 1000 höjdmeter. Absolut går det bättre denna gången, men får ändå hålla igen mycket, är halt, vågar inte riktigt. Men inget av de stela, värkande låren från tidigare år! Mängdträningen och styrketräningen har gett resultat! Men halt som sagt, drar omkull igen, slår i underarmen hårt! Men har även denna gången tur! Smärtan släpper så fort jag börjat springa igen.

Passerar järnvägsövergången, sedan några kilometer nedför till. Till slut nere på asfalten. Platt nu sista biten in till depån i idrottshallen i Buzet. Här stannar man en stund, här finns varm mat och dropbagen. Fyller på med lite vegansk minestronesoppa och bröd, hade egentligen inte tänkt äta under loppet, men har slarvat med sportdrycken ett tag de senaste timmarna och måste möta hungerkänslan. Läste peppande SMS från min största supporter, min flickvän Ida  Svarar och konstaterar att det går jävligt bra nu! Här tas tiden när man lämnar depån. Då har det gått 12 h 22 minuter, förra året 14 h 55 min. Förhoppningen var att lämna den på 12-13,5 h denna gången.

Nu har jag en sträcka framför mig där jag öste på förra året, både Buzet-hum och Hum-Butoniga. Men sedan tappade jag energi den gången Butoniga-Motovun och framförallt Motovun-Oprtalj. Så planen denna gång är att ta det lugnt här, avslappnat men effektivt. Buzet-Hum plockar jag av mig klockan och lägger den på laddning i västen. Så här ingen koll på distansen heller nu, men rullar bara på och når Hum, 10 mil, efter precis 14 h. Har nästan haft samma tempo de gångna 12 km som förra året, 4 min snabbare nu. Fortsätter på den lugna, inslagna vägen vidare på den ganska långa, 16,7 km, etappen till Butoniga. Efter en mil här ungefär dyker Harald upp igen bakifrån, säger hej igen och slår följe. Ibland drar han, ibland jag. Vi passerar ytterligare någon löpare och när vi når Butoniga är där flera löpare i depån. Bl.a. ledaren i damklassen, Katja, lite komiskt för jag mötte just henne i denna depån förra året med och slog följe till Motovun. Den gången blev hon trea, nu ska hon vinna och vi båda har alltså förbättrat oss ungefär lika mycket under detta året. För övrigt gick de 16,7 kilometrarna 5 min snabbare i år, så marginellt, planen att ta det lugnt höll i sig!

57410757_360899507854860_3835354741051752448_n
En av klättringarna innan Motovun

Jag, Harald, Katja och en kille till håller sällskap en längre bit innan killen drar iväg i ett rasande tempo uppför. Jag tappar lite på Harald uppför, men tar igen nedför. Tvärtom med Katja, henne drar jag ifrån uppför men tappar rejält på nedför. Precis som jag minns henne från förra året, en grymt stark utförslöpare!

57533034_466092534199189_220951659080056832_n
In i Motovun får man klättra brant på stenlagda gator.

Jag och Harald släpper iväg henne innan Motovun, inte värt att pusha redan för att hålla rygg. Når Motovun efter 18 h 5 min, sträckan hit från förra depån går 19 min snabbare än förra året, taktiken med att ta det lugnt ett tag för att ha krafter här verkar ha lönat sig! Nu ett par hundra höjdmeter nedför, sedan någon kilometer på spikrak, platt asfalt innan helvetesklättringen upp till Oprtalj kommer. Det var i alla fall så jag upplevde den 2018. Fick stanna flera gånger då, höll på att kräkas. Blev sen fast i depån 25 min den gången. Nu tar jag det lugnt och metodiskt, inte lika varmt denna gången heller. Men tappar mycket på Harald direkt. Han hojtar dock från en serpentin ovan mig “We gonna finish together! Ok?” svarar bara “Absolutely!”. Han väntar på toppen av backen där han satt sig och passat på att dra fram sitt sjukvårdskit och tar hand om några blåsor på fötterna. Sen drar vi vidare mot depån. Möter här flera människor i terrängen som plockar vild sparris, blir sugen! Når Oprtalj efter 19:24, 22:48 året innan. Snabbt depåstopp med påfyllning och vidare igen. Jag drar nedför, Harald uppför. Sträckan fram till Groznjan är rätt snäll, men seg på det viset att man vet att det är uppför till depån och luras att tro “nu är det sista backen” men nej där kom en till och en till. För sen efter kommande depå är backarna slut! Förutom en liten genom byn Buje där sista depån är.

Når Groznjan tillsammans med många av de bakersta löparna på gul bana och de i mitten av fältet på den blå. De 11 km från Oprtalj och hit går 37 minuter snabbare i år! Har verkligen fördelat krafterna rätt ju!

Fyller på med Cola, får inte i mig sportdrycken längre som jag vill. Men Cola, gels och vatten tar kroppen emot utan att bråka.

Rullar på hur fint som helst fram till Buje, jag drar hela vägen nu, känner mig stark! Får med oss även någon blå löpare i tåget här.

In i sista depån efter 21:58, året innan 26:11. Men den gången var jag HEEELT slut i magen och fick gå resterande 13 km. Nu känns allt bra! Förutom en del illamående och låren som känns lite stumma, men behöver knappt låren på denna platta sträcka! Behöver bara kunna rulla på. Lerigt big time första biten dock och det går segt. Men med milen kvar blir det fina stigar och vi flyter på. Här inte kunnat springa här varken 2017 eller 2018, så det var också ett av målen för året att kunna springa Buje-Umag, det går ju!

Tar oss förbi två röda löpare på vägen, men blir också passerade av en. Harald vill ta upp jakten, vi försöker, jag får krampkänningar och får hojta till att dra ner på tempot. I med magnesium och bara köra på. Sista 2-3 km går riktigt bra och jag drar igen. In på upploppet och möter Branislavs och Markos jubel! Härligt! I mål på 23.30! Nästan 5 h snabbare än 2018. Galet! Visar sig vara en 15:e plats dessutom. Ett mål jag hade innan, men vägrade fokusera på och lägga energi på under loppet, var att komma topp 20, ett annat var att komma under 24 h. Lyckades med båda! Så grymt nöjd!

57343485_2258130121092825_7830531752127889408_o
Passerar mållinjen hand i hand med Harald Kaltenbacher från Österrike.

Harald tar en öl med oss efteråt, men jag får inte i mig något, vatten, öl eller Red Bull. När jag sen reser mig blir jag yr, illamående och svimfärdig. Brane tar med mig till sjukvårdspersonalen. Får lägga mig en halvtimme med vätskedropp och känner mig sedan både pigg och hungrig! Härligt!

57362521_2256418514597319_2883812643657744384_o
Med medaljen på britsen med vätskedropp.

Käkar mat och hejar sen på Aramis som kommer in på en grym tid han med, PB för honom med 2 h!

57377339_2108491275935248_5621898756359192576_n
Jag, Branislav Pavic och Aramis Sasinka.

Tack Istrien för denna gången, vi ses igen!

Energi:
Sportdryck: Tailwind Nutrition diverse smaker, i softflaskor från just Tailwind
Gels: High 5 äpple
Skor: Hoka Speedgoat 3
Väst: Ultimate Direction Ultra Vest Signature 4.0

Resultat:
Plats 16 totalt (15:e i herrklassen 10:e i klass Senior M) av 365 startande, varav 101 st bröt, de allra flesta av dem i Brgudac efter 57 km.

Tack Tailwind Nutrition Sweden och MultiTriathlon för erat stöd till min satsning!

1504, 2019

Så var tävlingssäsongen igång

By |april 15th, 2019|Jessica Pariola Fridlund, Produkter|0 Comments

 

I lördags drog tävlingssäsongen äntligen igång! Eller äntligen och äntligen, så kändes det inte dagarna innan. Hade väldigt blandade känslor med tanke på sjukdom.

Jag startade med samma tävling som förra året, Heleneholm halvmarathon. Då gjorde jag 1.27.27 och satte pb med 2,5 min. Jag visste att ett nytt pb fanns i kroppen, jag hoppades bara jag hunnit återhämta mig och ladda om ordentligt.

Förra året blåste det väldigt mycket och även i år var det en del vind. Dock mindre, och det var även färre plusgrader än förra året. 3 grader visade min bil när jag rullade in mot tävlingen. Därför valde jag långa tights och även en långärmad tröja under mitt linne. Tröjan jag hade på mig var en 2XU kompression tröja, och den var helt perfekt! Inte för varm men tillräckligt för att jag inte skulle frysa. Det gjorde jag bara om händerna :)

Starten gick och jag öppnade lite defensivt. Jag ville känna av kroppen och hellre öka och känna mig stark på slutet än gå in i väggen. Efter varv 1 kände jag mig väldigt stark trots en del kilometrar under 4 min. Ökade farten och avslutade sista 5 km på 3.55, 3.56, 3.55, 4.01 och 3.50. Sista 5 gick snabbare än de första 5 och sista km var dessutom den snabbaste av alla. In i mål på 1.25.03 (spurtade för sent :)) och pb än en gång med 2,5 min. Blev dessutom en 1:a plats. Så nöjd! Hade hoppats på att ta mig ner mot 1.26, så riktigt gött att det blev ännu bättre! En riktigt bra start på säsongen!

thumbnail_IMG_1529 Foto: Christer Thorell

Var även seriepremiär i fotbollen igår. Vinst med 11-0 :)

704, 2019

Snart dags

By |april 7th, 2019|Jessica Pariola Fridlund, Produkter, Triathlon|0 Comments

 

Ännu en vecka till ända, vilket innebär att tävlingssäsongen drar igång om 6 dagar!! Jag startar på samma sätt som förra året, med en halvmara. Som vanligt blandade känslor, mest för att tiden går så ruggigt snabbt så man inte hinner reflektera över träningen och helt plötsligt känns det knappt som man tränat! Jag var nere på tider på träning för några veckor sedan som jag bara kunnat drömma om, men det var innan magsjukan slog till. Det har tagit betydligt längre tid än vad jag trodde det skulle göra att återhämta sig från den, vilket bygger på de blandade känslorna inför vad som komma skall. Men man får tänka på och framförallt lita på vad man faktiskt har i bagaget: en bra grund!

Har blivit en del bra pass i veckan där jag känt att jag kunnat trycka på bra, framförallt i cyklingen. Löpningen har känts sådär fram till idag, då kändes det betydligt bättre. Dagens pass bestod av 4×2 km i halvmaratempo. Har ingen aning om vad det kan tänkas vara. Mitt pb är på 1.27.27 vilket blir i snitt 4.09 per km. Målet idag var att hitta ett “behagligt” tempo där ben och puls kändes bra. Snittade 3.57, 4.00, 3.57 och 3.54. Detta är absolut inget tempo jag kan hålla en halvmara, men det var en bra känsla. Benen kändes bra och pulsen var lägre än förväntat! Precis vad som behövdes för att få upp självförtroendet lite :) Den lätta löpkänslan infann sig inte riktigt, men den kommer!

Ibland när jag vill ha en liten extra push inför ett tufft pass brukar jag dricka en flaska Vitargo Professional. Har använt mig av det i några år nu och är supernöjd. Det är också den jag alltid dricker inför alla lopp! Ibland behöver en ickekaffedrickare lite koffein :)

 

3103, 2019

På gång igen

By |mars 31st, 2019|Jessica Pariola Fridlund, Produkter, Träning, Triathlon|0 Comments

 

Det sägs att alla årets influenser och sjukdomar är värre än vanligt. Jag är beredd att hålla med. Min magsjuka har hållit på i 2,5 vecka nu. Den nådde sin kulmen förra veckan, men det har tagit 1,5 vecka efter det innan jag först idag börjar känna mig som vanligt igen. Aptiten har varit borta och jag har haft svårt att få i mig ordentligt med mat.

I måndags testade jag springa men mådde inte alls bra av det. Därför togs beslutet att skippa löpningen under veckan och bara köra lugna pass. Detta gjorde jag och efter att ha mått bättre i torsdags tänkte jag att det var dags att testa köra enligt schema från och med i fredags. I fredags kom dock något bakslag så jag hade ont i magen och fick besöka toaletten ett x antal gången. Men, allmäntillståndet kändes fortsatt bra så jag körde mitt planerade 3h cykel. Och det gick över förväntan!

Igår blev det triathlonlördag med ett kort och hårt simpass samt ett brickpass med 90 min cykel och 30 min löp. Kände mig inte helt hundra efter fredagens bakslag, och var lite rädd för att ta den där löpturen. Jag vill inget annat än att kunna springa nu eftersom mitt första lopp är om 2 veckor och just löpning. Det blev 7 km i 4.20-fart så det var bättre än förväntat. Men magen ville inte alls på slutet och jag hade inte kunnat springa många meter till.

Dagens pass bestod av 4x2km i halvmarafart. Har ingen aning om vilken fartform jag är i nu, men jag la mig på 4.04-tempo och genomförde alla intervaller i den farten med en bra puls och framförallt utan magproblem! Så skönt! Därefter blev det en fotbollsmatch som vi vann med 6-1, och även den kändes bra. Kanske har det vänt nu!

När jag kör viktiga och tuffa pass så är det just extra viktigt med bra kläder! Idag sprang jag i mina 2XU-tights som är riktigt riktigt bekväma! Vill man ha en hög midja så är mudden bred, men den går också att vika ner om man hellre vill ha dom på höften. Känns knappt som att man har något på sig :)