Den senaste veckan h ar jag försökt att arbeta med mig själv och dessa frågetecken jag gått och burit på, och när jag tror att jag löst allt i mitt inre så börjar jag längta till fjällen och småturer bort från hemma. Även fast jag just nu är mer än hemmakär och är nöjd med tillvaron och allt börjar falla på plats så börjar det gnaga inombords. Jag vill bort, jag måste bort, och det är NU! Någonstans inom mig är jag galet rädd att inte få möjlighet att komma iväg, eller jag är kanske panikslagen över att inte få komma iväg. Och det lugnet kommer jag nog inte få fören jag väl är där jag vill, ex Fjällvärlden. Jag tror inte många förstår den inre stressen, eller det lugn jag känner när jag får när jag ser fjälltopparna.. För just nu lägger folk inte upp annat än att de far till Norge, eller fjällen på vandringar, så jag blir nog mer eller mindre påmind om det också.

Igår kom jag nog fram till att det inte är vardagen jag vill komma ifrån, utan mig själv och “mina diagnoser”. För det är så skönt att bara få slippa allt sånt, alla frågetecken, och bara få vara lycklig rätt igenom.

Men för att byta ämne tvärt, så måste jag bara dela med mig lite av något så urgulligt som en ekorrunge jag kom nära och fick möjlighet att fotografera.

e1

e