0251-131040 (08-16)|info@multitriathlon.se

Mikael Gottberg

En bra vecka!

Ännu en mängdvecka avklarad och kan konstatera att kroppen fortsätter att svara bra! Dryga 15 mil denna veckan, det mesta i början av veckan, 11 mil måndag till onsdag. Veckan började som vanligt med kvalitetspass på måndagen, denna gången ett ganska tufft sådant med ett intervallblock på en timme mot normala 36-40 min. Coach Kjell hade lagt upp ett finfint hårt pass på varierande underlag, tre block med en kort backsprint mellan de två första blocken, så det blev intervaller på såväl gräs, grus som på tartan. Därefter dubbla långpass tisdag och onsdag, så rejält möra ben därefter, men det var helt planerat för att sen släppa ner på mängden lite i slutet av veckan då jag skulle springa 10 km lopp på lördagen och benen var snabbt återhämtade.

Ett skönt sätt att få in mängden utan allt för mycket enformighet, och känsla av att bara göra det för att det ska göras, är att både vara med på gruppträningar, som intervallpasset på måndagar, och att själv hålla i liknande pass. Själv håller jag i Sweden Runners träningar i Göteborg varannan torsdag, en väldigt härlig och lättpeppad grupp som tränar tillsammans under parollen #SmilesNotMiles vilket verkligen kännetecknar Sweden Runners! Mycket glädje!

Skärmklipp 2019-05-13 07.00.33
Efter torsdagens härliga Sweden Runners-pass i Änggårdsbergen med några härliga blandade backsprinter.

Skärmklipp 2019-05-13 06.59.25
L
ångpass i solen med Ultimate Direction Ultra Vest 4.0 Signature Blue och i den flaskor och sportdryck från Tailwind Nutrition. Korta, lätta shorts från Craft.

Jo loppet då, Vittsjön Runt, ett härligt litet lokalt lopp i norra Skåne. 45:e året i rad det arrangeras och jag sprang även förra året, då blev jag trea efter att ha haft ledningen i 6 km. Öppnade hårt även denna gången, banan är lite sån att den kräver att man tar vara på de lättlöpta delarna i början för att få upp farten, om man inte är en extremt stark backlöpare i hög fart då den blir mer och mer kuperad ju längre man kommer. I ledning även denna gång fram till 6 km ungefär, tillsammans med en annan kille, men där vid 5-6 km kommer en tredje kille ikapp från ingenstans och säger dessutom “tack för att ni väntade in mig killar” innan han sveper förbi. Jag hade märkt att den andre killen varit rätt seg någon kilometer och gick med i rygg på han som sprang om, vi hängde då av den tredje. Men när loppet efter 6 km övergår från böljande landsväg till bitvis ganska teknisk terräng på smala stigar så tappade jag ryggen, lyckas jobba mig ikapp igen efter 7-8 km genom att springa på bra i några backar, bara för att inse att han är starkare än mig för dagen och susar ifrån mig igen in mot Vittsjö, med en kilometer kvar ser jag inte längre ryggen och koncentrerar mig på att springa kontrollerat till målet och ha ett litet öga bakåt så jag håller andraplatsen. I mål på en klar andraplats, 28 s före trean, vinnaren var till slut 38 s före mig i mål, men jag sprang två minuter snabbare än året innan och slog förra årets vinnartid med 45 sekunder, så helt klart supernöjd att lyckas med detta under en vecka med så hög mängd och utan någon specifik 10 km träning sen i mars.

vittsjön runt
Bild från tidningen Norra Skåne vid starten av loppet.

Nu blir det två lopp till den kommande veckan! Stafettvarvet med min delsträcka på 3,7 km i Slottsskogen på onsdag och sedan GöteborgsVarvet på lördag.

 

 
By |maj 13th, 2019|Mikael Gottberg, Sweden runners, Träning|0 Comments

En tillbakablick

Jag ägnade en stund häromkvällen åt en tillbakablick på tidigare resultat och personbästan. Jag har sprungit ultradistanser sedan början på 2017, detta efter att under flera år ägnat mig åt kortare distanser och att nästan uteslutande försöka springa så snabbt som möjligt. Detta resulterade i skador och uteblivna resultat, mestadels beroende på den obefintliga kontinuiteten som skadorna medförde. Men även brist på kunskap om träning, vilket i sig gav upphov till skadorna såklart, men även gjorde att jag tränade för ensidigt och inte utvecklades av den anledningen heller.

Första halvåret 2017 ägnade jag, efter att ha varit skadad hela hösten 2016, åt att bygga upp mig. Då sprang jag i stort sett uteslutande lågintensivt och fokuserade på långt och långsamt. Tränade strikt så i 8 månader förutom de lopp jag sprang där ansträngningen blev högre. Här byggde jag fundamentet till den utveckling som sedan följde, mitt motto sedan dess har varit tålamod och att ha roligt, att aldrig träna så att jag tappar löpglädjen, skulle jag göra det har jag passerat gränsen för när jag inte längre tränar för min egen skull utan enbart för att uppnå något fåfängt resultat eller liknande.

Sedan slutet på 2017 har jag fått till en bra blandning av kort och långt, hårt och lugnt, ensamlöpning och löpning i grupp. Detta är jag övertygad om är det som sedan gett mig den skjuts jag kan se vad gäller alla resultat nedan. Fastän mitt huvudfokus sedan jag kom tillbaka från den där skadan 2016 har varit ultralöpning och träningen hela tiden varit upplagd för just detta har som synes resultaten även kommit på kortare distanser. Helt enkelt beroende på kontinuitet, ökad mängd och smartare fördelning av träningsformer =) den absolut största och viktigaste nyckeln, alla andra delar är egentligen bara lite grädde på moset: KONTINUITET och att få vara SKADEFRI.

Utvecklingen på 10 km 2016-2019:

Skärmklipp 2019-05-10 15.17.11

Halvmara 2015-2018 (2016 blev det en DNF på Gbg Varvet pga skada):

Skärmklipp 2019-05-10 15.16.15

Och kanske den mest fantastiska utvecklingen, på tre starter nere i Istrien, Kroatien, på världscupeventet “100 Miles of Istria”:
(Placering / Antal deltagare)

Skärmklipp 2019-05-10 15.15.25

 
By |maj 10th, 2019|Mikael Gottberg, Träning|0 Comments

Känns bra!

Har kommit igång bra igen med löpningen efter återhämtningsperioden. Kunde smyga igång träningen något tidigare än väntat och ganska mycket tidigare jämfört med planeringen. Så det kändes både peppande och bra men även först lite dumdristigt, för jag vet ju hur det kan slå fel, har tidigare dragit på mig bl.a. dunderförkylning och segdragna hälseneproblem när jag startat upp tidigt. Men skillnaden denna gången var att jag lita på min känsla och sa till mig att inte ignorera kroppens signaler.

Men jag slapp dåliga signaler och smög igång med några härliga lugna och sociala joggpass tillsammans med flickvännen under påskhelgen.

Skärmklipp 2019-05-05 15.22.33

Sedan trappa upp träningen från veckan därpå, hoppade över kvalitetspass denna veckan för att istället fokusera på att få upp veckomängden över 10 mil igen och lägga en god grund för de kommande träningsblocken. Det blev en lugn och stabil vecka med 113 km löpning och ett par cykelpass för att trampa ur benen. Jag går ju även nu över från ett fokus inför Istrien på kuperad terräng till ett fokus på flack löpning på asfalt, grus och tartan nu för att förbereda mig optimalt inför 24 h RM i Skövde.

Ett något längre pass på 22 km blev det vilket kändes lugnt och stabilt!

Skärmklipp 2019-05-05 15.23.56

Den gångna veckan drog jag igång med kvalitet igen och då med en intervallstege på måndagen som var längre än vanligt. Vanligtvis brukar tiden för intervallerna ligga kring 36-40 min, men nu 60 min. Detta utifrån att coachen fokuserat passet för att formtoppa oss inför Göteborgsvarvet och vi skulle nu köra intervallerna i Varvettempo och något långsammare på varannan. Så ett ganska bekvämt pass att komma tillbaka till intervallträningen med, där pulsen aldrig var direkt nära eller över laktattröskeln.

Plus ett pass på onsdagen där jag agerade farthållare för klubbens arrangemang av Göteborgsvarvets Löparkväll där temat också var “Hitta dit Varvettempo”. Körde då 2 x 3,2 km i 4-tempo och det kändes lugnt och kontrollerat men gav ändå bra träning!

Skärmklipp 2019-05-05 15.24.16

Dubbla långpass denna veckan också och avrundade med två barnvagnsjoggpass under helgen med barnen. Kände mig duktigt sliten i benen efter långpassen och kvalitetspassen måndag-torsdag, men därefter bättre och bättre i benen efter de tre lugnare och kortare passen fredag-söndag. Skönt att hitta balansen i att klämma in dubbla kvalitetspass, dubbla långpass och en vecka på 14 mil och samtidigt känna sig återhämtad på söndag eftermiddag och redo för nytt intervallpass imorgon igen och en vecka med ytterligare några kilometer fler att göra =)

Har även fått hem de tänkta tävlingsskorna för 24 timmars-löpningen i juli från MultiTriathlon, HOKA One One Mach, som får springas in framöver på Slottsskogsvallens tartan =)

 
By |maj 5th, 2019|Mikael Gottberg, Produkter, Träning|0 Comments

Vidare mot nästa mål

En viktig del för mig i min träning, för att hålla uppe motivation och fokus, är att ha en plan. En plan där jag löst sätter ramarna för ett år framåt i tiden och därigenom har något ganska färdigt att sikta mot bakom varje tidigare mål. Detta året hade jag redan sen tidigare ett mål i att springa 100 Miles of Istria så bra som möjligt och kring årsskiftet la jag därefter upp en löst sammansatt plan om att därefter lägga fokus under resterande del av året på att springa tidslopp på 24 h.

På banan i Istrien, Kroatien.

På banan i Istrien, Kroatien.

Den planen lever fortfarande nu efter loppet och jag planerar nu därför in att springa Riksmästerskapet på 24 h under Skövde Ultrafestival i juli. Så fram tills dess kommer mitt träningsfokus att ligga på att optimera mina förutsättningar inför det loppet.
Dock kommer min träning även fortsättningsvis bestå till stor del av distanslöpning i terräng, men den specifika träningen kommer däremot ha fokus på platt underlag och tartanbana, då tävlingen går på en 400 m-bana i Skövde.

24 h-loppet i Skövde

24 h-loppet i Skövde. Foto: Reima Hartikainen

Jag tar med mig den fina prestationen på världscuploppet i ultratrail i Kroatien som en boost nu inför träningen inför något liknande men ändå helt annorlunda. Jag sprang visserligen i 23:30 i Kroatien, så tiden av löpning/ansträngning kan såklart dras paralleller till. Men belastningen under ett 24 h-lopp, särskilt på rundbana på tartan, blir helt annan. Monoton istället för varierande, jämnt tempo istället för att varva lugn klättring med snabbare nedförslöpning osv. Fokus i träningen kommer därför till stor del handla om, på långpassen, att vänja kroppen vid monoton löpning i samma tempo under många timmar. Jag får se vad detta ger och vad jag kan tänkas prestera i juli.

Jag går in i detta med stor ödmjukhet och utan några direkta mål vad gäller distans, det är helt enkelt svårt att veta vad man kan förvänta sig första gången man gör något sånt här. Det närmaste jag kommer det jag gjort tidigare må vara BUS – Backyard Ultra Sydkusten, men där sprang jag 44-46 min åt gången och vilade sedan 14-16 min. Dessutom i ett betydligt lägre tempo än det som kan tänkas vara rimligt för mig här. Så omfamnar denna utmaningen med öppna armar och ser vart jag landar =)

Något andra vyer än de som väntar på idrottsplatsen i Skövde.

Något andra vyer än de som väntar på idrottsplatsen i Skövde.

 

 
By |april 22nd, 2019|Mikael Gottberg, Träning|0 Comments

Ny nivå

Redo för bussresan till starten

Redo för bussresan till starten

100 Miles of Istria 2019 var loppet då jag skulle göra något jag inte hade gjort tidigare. Ultra hade jag sprungit, även distansen 100 miles tre gånger tidigare. Jag hade även testat på att tävla på allvar på ultra en gång tidigare, på Tjörnarparen, men detta var något annat. I Istrien är loppet ett av Pro-loppen i världscupen UTWT – Ultra Trail World Tour, dels innebär det betydligt större konkurrens än i ett litet lokalt lopp i Skåne i december, men också en bana som kräver något helt annat av en för att kunna attackera den på ett hållbart sätt.

Mycket folk i starten på den regnvåta asfalten i Labin

Mycket folk i starten på den regnvåta asfalten i Labin

Jag kände banan nu, tog mig igenom den förra året, då enbart med målet att komma i mål. Då bromsade jag mycket i början, det skulle jag inte göra nu. Utan skulle köra på där jag visste att det var lättsprunget och hålla igen något innan de kritiska punkter där jag tappade mycket förra året istället och det fungerade mycket bra!

För den mer detaljerade beskrivningen av loppet, se det tidigare inlägget:
https://blogg.multitriathlon.se/mikael-gottberg/100-miles-of-istria-race-report/

Kommit iväg från den värsta trängseln och ser ryggarna på tätklungan lite längre fram

Kommit iväg från den värsta trängseln och ser ryggarna på tätklungan lite längre fram.

Jag hade tränat stenhårt de gångna månaderna på två saker främst:
– Att förbereda mig för backarna, både uppför och nedför, hur väl man nu kan det med backar på max 100 höjdmeter i ett svep.
– Att köra hög mängd för att ytterligare förbättra uthålligheten.

På väg uppför den första klättringen på sammanlagt 400 höjdmeter från Rabac vid havsnivå.

På väg uppför den första klättringen på sammanlagt 400 höjdmeter från Rabac vid havsnivå. Mycket nöjd med produkterna från MultiTriathlon på bilden: Västen, skorna och shortsen.

Jag hade sedan för mig själv pekat ut dessa nyckelsträckor där jag visste att jag kunde kapa MYCKET tid från förra året med rätt upplägg och med modet att våga springa på emellanåt och inte bara “spara, spara, spara” som det lätt blir när man bara vill överleva ett lopp.

Jag lyckades över förväntan att springa varje delsträcka snabbare och inte enbart dessa nyckelsträckor, vilket gav ett personbästa på nästan 5 timmar!

2018 jämfört med 2019.

2018 jämfört med 2019.

Jag hade innan loppet satt upp mål i tre steg, guld-silver-brons eller om man hellre vill kalla dem a-b-c:

Guld: Under 24 timmar (med ett tilläggsmål om en topp 20-placering)
Silver: 25-26 timmar (detta hade varit mitt guldmål 2018)
Brons: Komma i mål utan att behöva gå sista 13 km.

Guldmålet är för mig alltid lite av ett drömmål, absolut något som skall gå att nå, men som ska kräva att verkligen allt stämmer den dagen. Och nu landade jag alltså på 23:30 och en 15:e plats! Detta trots en del strul med energin efter vägen där jag fick tänka om och bland annat äta en del fast föda utöver sportdryck och gels, vilket inte låg i min plan för loppet. Detta skapar efteråt känslan av att ha lyckats flytta fram min ultralöpning till en ny nivå! Där jag kan komma på en 15:e plats och slå mitt guldmål på ett lopp även en dag då inte allt stämmer fullt ut. Rätt skön känsla!

För att ytterligare förstärka den känslan kan jag notera att jag på ITRA’s, International Trail Running Association, ranking nu är rankad som sjunde bäst i Sverige på de längsta och mest kuperade distanserna (de som ger 6 p på ITRA’s svårighetsskala från 1-6):

57280492_2259278527644651_2369989995046895616_o

Denna baseras på de tre senaste årens resultat.

Mycket peppande att ta med sig framåt mot nya mål under året och kommande år!

 
By |april 21st, 2019|Mikael Gottberg, Träning|0 Comments

100 Miles of Istria – Race Report

56721513_2253776978194806_3562012486779535360_o
Packningen för loppet

Resan ner blev körig. Hade i år hittat ett senare flygalternativ och skulle slippa gå upp mitt i natten för att åka ner! Dock redan på väg mot flygbussen kommer mail om försening på planet mot Frankfurt. Uppskattningsvis 35 min och vi hade 45 mellan ankomst och avgång igen mot Trieste. Blir orolig för att bli av med incheckat bagage så lyckas, trots något kg för mycket, få med mig bagaget som handbagage. Men flyget i Frankfurt missas och vi blir ombokade, via München till Trieste. 4 h längre restid. Får ringa Aramis och be han köra vidare, han skulle hämtat mig och Kenneth på flygplatsen. Får tag i Brane som är på plats i Umag och börjar leta alternativ transfer via lopparrangören.

57097087_2253836924855478_430961236138524672_o
Ingen idé att stressa upp sig pga flygförseningen, bara att ta det med ro. Stress innan loppet vore bara dumt!

När vi väl flugit från Frankfurt till München kommer beskedet, transfer finns! Puh! Slipper sova på en flygplatsbänk! Men får betala för en hel minibuss då det bara är vi som kommer vid den tiden. Men men, taxi hade blivit ännu dyrare.

Till slut, efter en timmes försening på sista flyget med, är vi efter en slingrig minibussfärd framme vid boendet kl 1 på natten. Raka vägen i säng och försöka sova.

57052352_2235397053376076_107821816776491008_n
Jag och Kenneth har fått utrustningen kontrollerad och fått ut våra nummerlappar, han sprang grön bana 69 km.

Det gick rätt okej och vaknar utvilad. Hämtar ut startpaket och fixar i ordning drop-bag, västen och kläderna. Fixar supportpåsar åt Radana som ska supporta mig de första fyra milen. Skönt att slippa bära tungt!

57168412_591774114635255_8848734602404036608_n
Kommer till Labin före starten och kan bara skratta åt vädret!

Sen iväg till bussen, kallare än tidigare år, men helt ok väder i Umag! Kommer efter 2 h till Labin där starten går. Här blåser det och småregnar! Fryser som fan! Snabbt in i Radanas bil för att äta lite Risotto och dricka lite. Sedan samma café som i fjol och en espresso på det.

57568418_396080794506343_5584775953860526080_n
Jag, Aramis och min support Radana.

58379792_1261421030699018_5277603324529475584_n
In i racebubblan med fullt fokus.

Går ut 10 min innan start, men hinner ändå bli kall så jag skakar. Aramis fryser han också. Ställer mig långt fram i starten, vill inte hamna i kö efter 1-2 km när banan viker in på en smal single track. Ser japanen Ose, fransmannen Curmer och österrikaren Wagner dra iväg direkt, men där bakom är vi ett större gäng som flyter på som på rad ner mot Rabac vid havet. Regnet har slutat, det börjar bli varmt. När första trappan i Rabac kommer så går jag och tar av mig jackan. Springer vidare och i nästa trappa passar jag på att packa ner den i västen.

Flyter på bra nu upp mot första toppen på 400 möh. Här tog jag det riktigt lugnt förra året men har bestämt mig i år att inte spara på något i början, här är ju rätt lätt terräng och kupering. Så springer och hikar på bra, utan att pusha såklart, 169,5 km är ändå lååångt!

Nedför, här ramlade jag förra året. Tanken flyger förbi. Slår bort den, rädsla är det dummaste som finns, speciellt nedför då man spänner sig och snabbt tar slut i låren då. Men lyckas skaka av mig känslan och flyta på avslappnat och effektivt nedför, har valt att koppla bort allt vad gäller tempo, puls osv och bara springa på känsla. Men det efteråt att det gick i närmare 4-tempo på sina ställen här!

Kommer ner mot första depån, hade sagt till Radana att jag nog skulle vara här efter 1.30-1.45 ca, kommer in på 1.27, kring 1:50 året innan, vet ej exakt då jag blev registrerad här den gången. Känns toppen, förutom att jag nog övervätskat lite och behövt kissa redan, trots att jag bara fått i mig hälften av den planerade sportdrycken hit. Men drack ju och åt 45-60 min innan loppet med. Så tänker att det spelar in. Fyller snabbt på med sportdryck och gels som Radana står beredd med och drar iväg.

Kommer iväg samtidigt med en österrikare som jag ska återse många gånger under loppet, Harald Kaltenbacher. Vi börjar klättringen, här åter från havsnivå nere vid Plomin Luka upp på den första 800 m toppen för dagen. Hikar på med gott tryck i steget och avslappnat tryck med stavarna, vill inte göra om misstaget från förra året och dra på mig värk i rygg och axlar av att köra på hårt med stavarna.

Klättrar upp på första kullen, här som brukar vara så fint, man ser knappt havet idag pga vädret! Molnen ligger t.o.m. så lågt att de bäddar in Učka-massivet och helt täcker toppen Vojak t.ex.

Stannar till, måste få fram vantarna igen, fasen vad kallt det blir i vinden om händerna. Släpper iväg Harald m.fl. och är ensam in på stigen när löpningen ner mot Prodol börjar. Lika bra det, här är halt och jäkligt i leran, skönt att bara ha sina egna fötter att fokusera på!

Är ikapp och förbi flera andra löpare in till depån, estimerad tid hit var 3.00-3.25, kommer in på 2:56, 3:37 hade jag upp hit året innan. Kommer ut ur depån ganska ensam och får påbörja nästa 800 m klättring (från 600 möh till 1400) själv. Första delen, fram till Mala Učka är relativt snäll, helt okej att bara mata på här. Känner tydligt att denna delen går betydligt bättre än förra året! Det känns bra, började faktiskt känna mig småsliten redan här den gången.

När man passerar den nämnda lilla byn vid foten till högsta toppen, Vojak, börjar den branta klättringen nästan direkt. Här fokuserar jag på att vara lugn och metodisk och röra mig avslappnat. Här får jag inte bränna för mycket energi! Fungerar bra, men fort går det inte. Släpper förbi en kille här som verkar riktigt stark, Miha från Slovenien, som visar sig bli tia i mål sen.
Snö. Både på marken och i luften. Lugnt snöande här i skogen. Men så kommer kalfjället.. BAAAM! Vinden! Galet! Blåser nästan omkull i sidled flera gånger om. Stigen viker av lite, får vinden i ryggen, springer på. Flyger fram! Brant klättring igen. Hör länge och väl en koskälla och gapandet från några. “Hajde!” “Idemo!” “Bravo!”
Här står två galna människor mitt i snöstormen på 1400 möh bara för att supporta och heja fram oss som tävlar! Vilka hjältar!

https://www.facebook.com/3sporta/videos/436417313833225/

Kommer upp och ser den bekanta byggnaden på toppen! Skönt! Vet nu att det bär av neråt i skogen igen, så ska slippa den värsta vinden! Snön på marken är mindre i år än förra året. Så slipper slira ned i smörsnö denna gången i de branta serpentinerna ner mot Poklon. Men lera är där. Ganska hal. Speciellt över rötterna. Smack! Drar omkull, slår låret i en sten. Gör ont.. Men släpper snabbt när jag börjat springa igen, slipper lårkakan, skönt!

Kommer ner mot den numera välkända fotograferingen innan Poklon. Sen in i depån och fram till Radana. Mer att fylla upp nu, nu ska jag klara mig själv fram till dropbagen i Buzet. Hade sagt till Radana att jag skulle vara här någon gång mellan 21.20-22.00, passerar in i depån 21:22. 1 h 39 min snabbare hit, de första fyra milen, än i fjol!

57384397_2258130031092834_1926455813379981312_n
Får support av Radana i Poklon.

Iväg igen, rullar på bra. Hade känt mig lite illamående upp på Vojak den brantaste biten, precis som förra året. Men ny energi och Radanas pepp gör mycket och det flyter på fint nu. Tappade som sagt någon placering uppför tidigare, de springer jag in nu fram till Brgudac. 16 min snabbare på denna etapp jämfört med 2018.

Här blev jag sittande på toa förra året. Nu bara i med en fjärdedels banan (behöver något i magen mer än drycken känner jag). Fyller upp med sportdryck och drar vidare.

Nu har jag sträckan framför mig Brgudac-Trstenik-Buzet. Denna var en av de, jag relativt sett till övriga löpare, jag sprang sämst på 2018, har pekat ut denna för mig själv som en nyckelsträcka att förbättra mig på. Så tänker framförallt på hållningen i klättringarna uppför och att våga rulla på nedför trots något teknisk terräng. Flyter på betydligt bättre jämfört med både de tidigare åren, men är ändå jobbigt, gillar inte denna delen. Kommer ikapp någon, någon kommer ikapp mig. Får bra flyt nedför mot Trstenik och drar ifrån de bakom rejält och kommer ikapp en till precis innan depån, här fungerar inte livetimingen, likt de tidigare åren. Är snabb i depån, här stannade jag i värmen 15 min året innan och var rejält sliten. Nu endast lite hungrig, så fyller på med banan.

Drar iväg. Ikapp och förbi en löpare uppför, men en som drog iväg precis innan mig är ruggigt stark klättrare och når toppen på Žbevnica flera minuter innan mig. Ser hans pannlampa försvinna ner på serpentinerna mot Buzet långt innan jag nått toppen. Kommer upp, blir avprickad vid en extra checkpoint och får samtidigt hejaropen “Ultra Running Physio, Good luck!” här finns alltså lokala kroater i terrängen som känner igen mig i stormen!

Flyter på bättre än tidigare år nedför den längsta nedförsbacke nu. 8-9 km och 1000 höjdmeter. Absolut går det bättre denna gången, men får ändå hålla igen mycket, är halt, vågar inte riktigt. Men inget av de stela, värkande låren från tidigare år! Mängdträningen och styrketräningen har gett resultat! Men halt som sagt, drar omkull igen, slår i underarmen hårt! Men har även denna gången tur! Smärtan släpper så fort jag börjat springa igen.

Passerar järnvägsövergången, sedan några kilometer nedför till. Till slut nere på asfalten. Platt nu sista biten in till depån i idrottshallen i Buzet. Här stannar man en stund, här finns varm mat och dropbagen. Fyller på med lite vegansk minestronesoppa och bröd, hade egentligen inte tänkt äta under loppet, men har slarvat med sportdrycken ett tag de senaste timmarna och måste möta hungerkänslan. Läste peppande SMS från min största supporter, min flickvän Ida  Svarar och konstaterar att det går jävligt bra nu! Här tas tiden när man lämnar depån. Då har det gått 12 h 22 minuter, förra året 14 h 55 min. Förhoppningen var att lämna den på 12-13,5 h denna gången.

Nu har jag en sträcka framför mig där jag öste på förra året, både Buzet-hum och Hum-Butoniga. Men sedan tappade jag energi den gången Butoniga-Motovun och framförallt Motovun-Oprtalj. Så planen denna gång är att ta det lugnt här, avslappnat men effektivt. Buzet-Hum plockar jag av mig klockan och lägger den på laddning i västen. Så här ingen koll på distansen heller nu, men rullar bara på och når Hum, 10 mil, efter precis 14 h. Har nästan haft samma tempo de gångna 12 km som förra året, 4 min snabbare nu. Fortsätter på den lugna, inslagna vägen vidare på den ganska långa, 16,7 km, etappen till Butoniga. Efter en mil här ungefär dyker Harald upp igen bakifrån, säger hej igen och slår följe. Ibland drar han, ibland jag. Vi passerar ytterligare någon löpare och när vi når Butoniga är där flera löpare i depån. Bl.a. ledaren i damklassen, Katja, lite komiskt för jag mötte just henne i denna depån förra året med och slog följe till Motovun. Den gången blev hon trea, nu ska hon vinna och vi båda har alltså förbättrat oss ungefär lika mycket under detta året. För övrigt gick de 16,7 kilometrarna 5 min snabbare i år, så marginellt, planen att ta det lugnt höll i sig!

57410757_360899507854860_3835354741051752448_n
En av klättringarna innan Motovun

Jag, Harald, Katja och en kille till håller sällskap en längre bit innan killen drar iväg i ett rasande tempo uppför. Jag tappar lite på Harald uppför, men tar igen nedför. Tvärtom med Katja, henne drar jag ifrån uppför men tappar rejält på nedför. Precis som jag minns henne från förra året, en grymt stark utförslöpare!

57533034_466092534199189_220951659080056832_n
In i Motovun får man klättra brant på stenlagda gator.

Jag och Harald släpper iväg henne innan Motovun, inte värt att pusha redan för att hålla rygg. Når Motovun efter 18 h 5 min, sträckan hit från förra depån går 19 min snabbare än förra året, taktiken med att ta det lugnt ett tag för att ha krafter här verkar ha lönat sig! Nu ett par hundra höjdmeter nedför, sedan någon kilometer på spikrak, platt asfalt innan helvetesklättringen upp till Oprtalj kommer. Det var i alla fall så jag upplevde den 2018. Fick stanna flera gånger då, höll på att kräkas. Blev sen fast i depån 25 min den gången. Nu tar jag det lugnt och metodiskt, inte lika varmt denna gången heller. Men tappar mycket på Harald direkt. Han hojtar dock från en serpentin ovan mig “We gonna finish together! Ok?” svarar bara “Absolutely!”. Han väntar på toppen av backen där han satt sig och passat på att dra fram sitt sjukvårdskit och tar hand om några blåsor på fötterna. Sen drar vi vidare mot depån. Möter här flera människor i terrängen som plockar vild sparris, blir sugen! Når Oprtalj efter 19:24, 22:48 året innan. Snabbt depåstopp med påfyllning och vidare igen. Jag drar nedför, Harald uppför. Sträckan fram till Groznjan är rätt snäll, men seg på det viset att man vet att det är uppför till depån och luras att tro “nu är det sista backen” men nej där kom en till och en till. För sen efter kommande depå är backarna slut! Förutom en liten genom byn Buje där sista depån är.

Når Groznjan tillsammans med många av de bakersta löparna på gul bana och de i mitten av fältet på den blå. De 11 km från Oprtalj och hit går 37 minuter snabbare i år! Har verkligen fördelat krafterna rätt ju!

Fyller på med Cola, får inte i mig sportdrycken längre som jag vill. Men Cola, gels och vatten tar kroppen emot utan att bråka.

Rullar på hur fint som helst fram till Buje, jag drar hela vägen nu, känner mig stark! Får med oss även någon blå löpare i tåget här.

In i sista depån efter 21:58, året innan 26:11. Men den gången var jag HEEELT slut i magen och fick gå resterande 13 km. Nu känns allt bra! Förutom en del illamående och låren som känns lite stumma, men behöver knappt låren på denna platta sträcka! Behöver bara kunna rulla på. Lerigt big time första biten dock och det går segt. Men med milen kvar blir det fina stigar och vi flyter på. Här inte kunnat springa här varken 2017 eller 2018, så det var också ett av målen för året att kunna springa Buje-Umag, det går ju!

Tar oss förbi två röda löpare på vägen, men blir också passerade av en. Harald vill ta upp jakten, vi försöker, jag får krampkänningar och får hojta till att dra ner på tempot. I med magnesium och bara köra på. Sista 2-3 km går riktigt bra och jag drar igen. In på upploppet och möter Branislavs och Markos jubel! Härligt! I mål på 23.30! Nästan 5 h snabbare än 2018. Galet! Visar sig vara en 15:e plats dessutom. Ett mål jag hade innan, men vägrade fokusera på och lägga energi på under loppet, var att komma topp 20, ett annat var att komma under 24 h. Lyckades med båda! Så grymt nöjd!

57343485_2258130121092825_7830531752127889408_o
Passerar mållinjen hand i hand med Harald Kaltenbacher från Österrike.

Harald tar en öl med oss efteråt, men jag får inte i mig något, vatten, öl eller Red Bull. När jag sen reser mig blir jag yr, illamående och svimfärdig. Brane tar med mig till sjukvårdspersonalen. Får lägga mig en halvtimme med vätskedropp och känner mig sedan både pigg och hungrig! Härligt!

57362521_2256418514597319_2883812643657744384_o
Med medaljen på britsen med vätskedropp.

Käkar mat och hejar sen på Aramis som kommer in på en grym tid han med, PB för honom med 2 h!

57377339_2108491275935248_5621898756359192576_n
Jag, Branislav Pavic och Aramis Sasinka.

Tack Istrien för denna gången, vi ses igen!

Energi:
Sportdryck: Tailwind Nutrition diverse smaker, i softflaskor från just Tailwind
Gels: High 5 äpple
Skor: Hoka Speedgoat 3
Väst: Ultimate Direction Ultra Vest Signature 4.0

Resultat:
Plats 16 totalt (15:e i herrklassen 10:e i klass Senior M) av 365 startande, varav 101 st bröt, de allra flesta av dem i Brgudac efter 57 km.

Tack Tailwind Nutrition Sweden och MultiTriathlon för erat stöd till min satsning!

 
By |april 19th, 2019|Mikael Gottberg|0 Comments

Träningen gjord

Nu har jag kommit till den punkt där allting bara går utför… Eller? Ja på sätt och vis! Jag har nu under nästan tre månader tränat mer än jag gjort under någon tidigare tremånaders period och har bara taperingen fram emot 100 miles of Istria kvar nu.

Det är dock fortfarande 2,5 veckas träning kvar och inom denna period ryms även ett millopp nästa helg där målet är att springa hårt men kontrollerat som en sista formcheck. Att formen växt genom den ökade träningen är dock ingen hemlighet, det vet jag redan. Jag ser det genom många olika parametrar, jag tränar i samma tempo som tidigare men med betydligt lägre ansträngning. Jag springer snabbare och snabbare på mina intervallpass utan ökad ansträngning.

Skärmklipp 2019-03-24 21.04.35
Ännu ett bevis på den analkande formtoppen.

Jag kommer fortsätta även de kommande veckorna med att stärka upp ben och bål ytterligare med de tunga basövningarna på gymmet för att lägga på den lilla extra procenten det kan ge under tävlingsdygnet 12-13 april.

Skärmklipp 2019-03-24 21.07.06

Guld värt för mig i denna satsningen har varit samarbetet med MultiTriathlon som försett mig med kvalitativ utrustning som t.ex. denna Ultra Vest från Ultimate Direction som sitter tight, bekvämt och ger otroligt bra komfort under löpningen även med mycket packning i. Jag har nu testpackat den med så mycket som jag ommer bära med mig under de 168 kilometrarna i Kroatien och den satt fortfarande som gjutet.

Även ett stort tack till Tailwind Nutrition Sverige och deras sponsring av mig med sportdryck!

Skärmklipp 2019-03-24 21.07.33

Jag har fått till några riktigt grymma pass även under detta sista högmängdsblocket, bland annat ett socialt pass förra helgen där vi var 14 st som startade kl 8 på lördagsmorgonen för att samla höjdmeter i Änggårdsbergen. De flesta hängde på i alla fall 2-3 timmar och fick ihop en ansenlig mängd. Jag, Niclas och Fredrik körde på hela vägen tills vi hade passerat höjden för Sveriges högsta berg, Kebnekaise. By far den högsta mängd ackumulerade höjdmeter jag samlat på ett träningspass och utan nummerlapp på. Var lite trött i ben och rumpa två dagar efteråt, men det var ett typiskt sånt pass som därefter gav en riktigt skjuts i formen!

Skärmklipp 2019-03-24 21.06.37

Så nu är det dags att sänka mängden, såväl antal kilometer som höjdmeter, gradvis fram emot tävlingen. Men kommer att hålla uppe intensiteten på kvalitetspassen och hoppas få den där riktigt goa känslan där det bara spritter i benen under andra veckan i april när det är dags att flyga ner till Trieste, Italien för vidare bilfärd genom Slovenien in i Kroatien.

 
By |mars 24th, 2019|Mikael Gottberg|0 Comments

Sista blocket

Jag blickar nu fram emot det sista riktigt tunga träningsblocket inför 100 Miles of Istria, världscuploppet över 168 km och 6500 positiva och 6800 negativa höjdmeter i April. Fokus under detta blir att hålla uppe mängden, samt att ytterligare försöka öka mängden höjdmeter något. Jag har under januari och februari lyckats samla drygt 20 000 ackumulerade höjdmeter och känner mig nu riktigt stark i backlöpningen, både uppför, där mycket ändå kommer att handla om effektiv hiking med stavar snarare än löpning. Men jag tror även jag kommer att stå emot bättre i år utför, hoppas på att slippa alltför slitna framsidor på låren tidigt i loppet.

34258496_775855949286159_3187424955553808384_o
En vy över en av klättringarna på banan i Kroatien.

52895318_949922721879480_6680441459897794560_o
Bra mängd hittills under året.

Jag har lyckats behålla en bra blandning i träningen mellan lågintensiva, men långa och tunga höjdmeterspass, varvat med betydligt mer tempofyllda pass bestående av hårdare intervaller och tröskelpass. Jag upplever att denna mix fungerar bra när jag håller mängden tempolöpta kilometrar kring 10 % av den totala veckomängden. Och jag har även fortsatt med min styrketräning, både lättare vardaglig styrketräning och foamrolling ett par gånger i veckan och träning på gymmet med tunga basövningar. Här hade jag ambitionen att hinna med även två sådana pass i veckan, det har inte riktigt blivit så ofta utan istället kring en gång i veckan och ibland en gång varannan vecka. Mycket av tidsbrist, men även då jag många dagar känt mig rätt nedtränad och inte velat lägga på ännu mer stress på en redan sliten kropp. Allt är en balans, att våga träna upp till en hårfin gräns för att kunna utvecklas, men inte gå över den och jag håller mig hellre lite mer på den säkra sidan än gör om misstagen från 2015-2016 då jag var skadad i tre längre perioder.

52914052_1470921363044700_145300135193083904_n
Härlig klipplöpning i södra Bohuslän.

Ljuset som kommer nu med den antågande våren gör också mycket för den mentala orken att bara “bomba på med träningen” och flera pass den senaste veckan har varit riktigt mentalt boostande!

52944630_796193340742849_6513363899188772864_n
Solen över havet i Aröd.

53480647_969522586590315_4178981682696683520_n

Skovalet till de 168 kilometrarna i Kroatien kommer att bli Hoka One One Speedgoat 2, en grymt skön sko för långa distanser och som har fantastiskt grepp på varierande underlag tack vare Vibramsulan!

 
By |mars 3rd, 2019|Mikael Gottberg, Träning|0 Comments

Det går bra nu

Jag är nu inne i det första av två riktigt tunga träningsblock á tre veckor fram emot formtoppning och huvudlopp. Denna typ av tunga grundträning kan, som jag upplevt det, ge två olika effekter. Antingen känner jag mig trött och rätt tung hela blocket igenom, för att när jag kommer till den lättare träningsveckan efter fyra veckor känna att det släpper och formen kommer. Eller så blir det som nu, att jag trots hög mängd, nivåer per vecka som jag enbart kom upp i under några enstaka tillfällen 2018, känner att formen snarare stiger ju mer jag tränar! En rätt skön känsla helt enkelt, men som också kan få en ur spår om man därigenom tänker “Ja men detta går ju så bra att jag borde kunna träna ännu mer/tuffare” och därigenom ökar och drar på sig problem som skador eller dylikt. Jag är trygg i att jag trappat upp träningen både vad gäller mängd och intensitet tillräckligt som det är och kör på enligt det träningsprogram jag lagt.

En ny detalj i min träning som jag tror kan ha bidragit till denna positiva effekt är införandet av sportdryck från min sponsor Tailwind Nutrition på alla långpass, detta har jag tidigare hållt mig till enbart något enstaka pass före tävling och sedan under tävlingen för att hålla nere kostnaderna, jag är ju trots allt student och fembarnspappa =)

Men även genom att använda ett kosttillskott från Watt, RM1 Recovery Mix, efter de pass där jag känt mig sliten muskulärt efteråt. Jag har tidigare ansett att kosttillskott överlag inte gett mig något då jag äter en allsidig kost och inte upplevt någon direkt effekt av t.ex. proteinshakes och liknande. Men denna produkten tillför det som behövs direkt efter utmattning och som är svårt att få i sig genom kosten. Detta upplever jag har bidragit till en tydligt förbättrad återhämtning jämfört med tidigare och har bidragit till att jag inte känt mig lika sliten som innan när det är dags för nästa pass.

 

wattbcaa

Loppet som är vårens huvudmål, 100 miles of Istria, har jag sprungit en gång tidigare, 2018, men även 2017 då jag sprang en något kortare sträcka, 108 km. Skillnaden i min förberedande träning i år, förutom den ökade mängden, är att jag lagt in betydligt mer av och mer regelbunden backträning. 2017 tog mina lår helt slut av de många och långa nedförsbackarna i den subalpina miljön strax söder om de slovenska alperna. 2018 var det istället klättringarna uppför som knäckte mig. Därför gör jag nu ett ärligt försök att förbättra mina chanser till ett lopp där jag känner att jag får ut maximalt av mig själv genom denna träning. Det är en så tråkig känsla när man tvingas gå stora delar under de sista timmarna av loppet för att bergen har knäckt en på det ena eller andra sättet.

MIcKe
Träning med stavar upp och nedför de brantaste backarna i Änggårdsbergen.

sunny

Hittills har jag klarat mig från förkylningar och magsjuka som härjat bland barnen i år. Det känns skönt! Bara att köra på nu.

 
By |februari 14th, 2019|Mikael Gottberg, Träning|2 Comments

Bygger grunden

Träningen flyter på igen och jag har gradvis kunnat öka på mängden som jag velat och planerat för. Det enda som inte blivit exakt enligt planen är styrketräningen som jag endast fått in ett av två planerade pass i veckan på. Men detta har varit utifrån att jag lyssnat på kroppen också. Denna grundträningen är mycket enligt principen bryta ned för att bygga upp och då har jag varit duktigt sliten i benen vissa dagar och då hade det helt enkelt varit kontraproduktivt att även lägga in tunga fyror i marklyft och knäböj. Den gångna veckan har dock benen känts fräschare, helt naturligt eftersom detta var min inplanerade lågmängdsvecka där jag drar ner träningsmängden med ca 25 %.

Backträning inför bergsultra.

Backträning inför bergsultra.

Grundträningen består nu till stor del av att nöta mängd i kuperad terräng, terrängen i Kroatien i april är synnerligen kuperad, framförallt första halvan av det loppet kräver både god förmåga att röra sig brant uppför energisnålt och att kunna rulla på utför utan att slå sönder låren fullständigt. Min tanke för att kunna prestera optimalt här är därför dels den tunga basträningen på gymmet för att öka maxstyrkan och sedan att träna så specifikt som möjligt i backar, de längsta jag kan hitta i närområdet. Änggårdsbergens maximala 100 höjdmeter i ett svep står sig dock inte så långt i konkurrens med de jag får ta mig an i april där som exempel den längsta sammanhängande nedförsbacken är 7 km på 800 fallande höjdmeter.

Många kalla träningspass nu, kallast hittills -9.

Många kalla träningspass nu, kallast hittills -9.

Det är många kyliga pass just nu, som ställer en del krav på återhämtning, uppvärmning men även material såklart. Återigen är jag tacksam för min Aclima Hoodsweater som är ett perfekt plagg när det är riktigt kallt utan att jag behöver fylla på med flera lager utöver den under min jacka.

Snö i Änggårdsbergen

Snö i Änggårdsbergen

Kylan och snön skapar också intressanta träningsförutsättningar. Det förändrade underlaget gör att stora delar av annars lättsprungna grusvägar nu ger så gott som lika bra träning som tekniska stigar. Bara att vara glad för och utnyttja!

I januari sprang jag 8250 höjdmeter, i februari ska det bli än fler!

 
By |februari 3rd, 2019|Mikael Gottberg, Träning|0 Comments

Går för fullt igen

På grund av en efterhängsen förkylning från mellandagarna och en bit in i januari fick träningen stå åt sidan någon vecka. Försökte träna lågintensivt ett tag, men blev inte bättre i förkylningen så gjorde värderingen att det var bättre att låta kroppen hantera det i lugn och ro och inte stressa den ytterligare med träning.

Jag hade ändå ingen specifik träning planerad i vecka 52 samt 1 utan starten för uppladdningen mot A-tävling nummer ett för 2019, 100 miles of Istria, skulle starta v. 2 men fick nu skjuta på detta en vecka och det lönade sig, kroppen tackade och tog emot genom att bli bra. Kände mig klart seg i benen när jag sedan drog igång på allvar, bl.a. hade jag inte kört någon kvalitetsträning i form av tröskel eller intervaller sedan innan förra A-tävlingen, Tjörnarparen i december, så det kändes i benen!

20190115_080947
En vacker morgonjogg i Änggårdsbergen.

Vecka tre följde min planerade mängd på 12 mil perfekt och jag fick utöver det också in två styrkepass och ett pass Zumba som jag inte kunde låta bli att vara med på när min särbo ändå skulle hålla i det och jag såg på =)

Benen var riktigt möra onsdag-fredag under vecka 3 då jag hade kört dubbelpass både måndag och tisdag och sedan långpass både onsdag och torsdag på detta. Men det gav helt klart resultat med några dagars lättare träning sedan fredag och lördag, så när jag gav mig ut på tröskelpasset på söndagen så svarade kroppen riktigt bra, så hoppas nu på att benen och formen är på väg uppåt igen efter återhämtningsperioden från såväl 100-mile’aren och förkylningen.

20190114_082826
Transportlöpning till Universitetet är ett bra sätt att bygga på träningsmängden.

Något som varit en nyckel för flera av passen i väta och kyla de senaste veckorna är helt klart Aclima’s hoodsweater  , en riktigt bra merinotröja för dessa förhållanden som är något tjockare än traditionella underställströjor vilket, tillsammans med den inbyggda huvan och muddarna över händerna, gör att den är perfekt som enda plagg om det inte är någon nederbörd och under ett tunt skal om det regnar.

50613905_2212866152300861_70568202458890240_n
Ett trevligt pass tillsammans med min särbo i Aclimatröjan.

 
By |januari 22nd, 2019|Mikael Gottberg, Träning|0 Comments

Bygger för säsongen 2019

Ett mål med säsongen 2019 är att kunna fortsätta min härliga utvecklingskurva från de två senaste åren, där jag från att ha testat ultralöpning för första gången kommit till att stå på pallen två gånger under 2018. För att lyckas med detta har jag två nycklar:

– Skadefrihet och kontinuitet
– Att kunna öka träningsmängden

För att uppnå båda dessa, där båda målen är totalt avhängiga varandra, kommer jag under grundträningen att lägga in två pass med tyngre styrketräning i veckan. Jag kommer även att jobba på med stretch, foamrolling och rörlighetsträning under denna period. Detta gör jag för att ge mig själv så bra förutsättningar som möjligt att få fortsätta min utveckling och göra det på ett hållbart sätt.

Skärmklipp 2018-12-20 21.11.42
Raka marklyft är en av övningarna för att öka styrkan och tåligheten.

För att kunna träna och tävla på den nivå jag vill är också produkterna viktiga, som jag nämnt i tidigare inlägg så använder jag mycket material härifrån MultiTriathlon, som håller mycket hög kvalitet. Nu har jag även fått klart med en energisponsor för säsongen 2019, Tailwind Nutrition, som kommer att förse mig med den energi och elektrolyter jag behöver under träning och lopp. Det var Tailwind jag använde mestadels under mitt senaste lopp, Tjörnarparen 100 miles, och det fungerade kanonbra och magen höll loppet igenom, så det känns kanon att nu ha dessa två samarbeten som stöd för mitt tränande och tävlande under 2019!

Tailwind

 

Under resterande del av 2018 kommer jag fortsatt att ta det något lugnare med löpningen, sprang mitt första pass efter 100 miles-loppet häromdagen och håller mängden låg någon vecka till för att inte riskera några bakslag innan det är dags att gå in i fyra månaders uppbyggnadsträning fram emot nästa viktiga lopp, 100 miles of Istria i Kroatien i april.

 
By |december 20th, 2018|Mikael Gottberg, Träning|0 Comments

Tjörnarparen 100 miles – Race Report

Jag hade fått till fem månader med riktigt bra träning inför loppet, men trots detta känt en mer och mer vikande form de sista två månaderna, mycket till följd av stress och återkommande småförkylningar. Men jag var trygg i att jag hade fått till den mängd jag behövde och den längd jag behövde på långpassen. Fine 100 Miles är då aldrig någon lätt sak att ta sig igenom, men det blir otroligt mycket mindre plågsamt med rätt förberedelser.

48348615_2182663958639442_2991683161068404736_o
Utrustningen som användes mestadels under loppet. Från MultiTriathlon syns här en Hoodsweater från Aclima, Ullkalsonger från Aclima, en MultiTriathlon-buff, Crafthandskar, en Ultra Vest från UD och Hoka One One Speedgoat 2.

Och jag trodde även jag hade förberett allt inför loppet, inklusive hur jag skulle ta mig dit. Började morgonen i Tyringe och tog tåget till Hässleholm där bussen till Tjörnarp, som ersatte Pågatåget, skulle ta mig vidare. Men jag och en löpare till, Kristian från Stockholm, blev utan buss. Som tur var lyckades vi få en samordnare på platsen att förstå att vi inte kunde vänta en timme utan han sa till slut till föraren av en annan buss, som skulle ersätta Öresundståget och gå direkt till Lund, att köra vägen om Tjörnarp. Starten räddad! Hade skickat min dropbag med Aramis, Branislav och Carlos ner till Skåne, den dök upp ungefär samtidigt som jag och då hade jag 25 min på mig att bli färdig. Ingen stress tänkte jag, hade ju packat västen och allt färdigt dagen innan, skulle bara fylla på vatten i princip. Kom trots det bort till starten med bara 4 minuter kvar  trots det var Brane och Carlos ännu senare och dök upp under nedräkningen till start

48389783_2182664028639435_786345959993901056_o
Race Director Lars Hector ger de sista instruktionerna till de startande på 50 och 100 miles samt kilometer, alltså fyra distanser med gemensam start.

Kommer iväg och inser att jag glömt knyta fast mina gaiters och att ladda fram banan för navigering i klockan. Får igång navigeringen efter någon kilometer och kan starta klockan. Springer lugnt ihop med Brane och Carlos, som ska springa 100 km, som alltså startat samtidigt som 50 och 100 miles samt 50 km. Aramis drar ganska tidigt iväg från oss i ett högre tempo.

48376643_2182663918639446_8201218585465454592_n
Starten går ut på den 5 eller 8 mil långa slingan beroende på vilken distans man sprang.

Möter Rickard i spåret och pratar en stund innan han springer på i ett högre tempo, han springer 50 miles, men får tyvärr bryta lite senare.

Ser Mervi en bit fram och springer ikapp henne och pratar en stund om våra universitetsstudier innan jag släpper iväg henne, ska inte luras med i hennes 50 miles-tempo, hon blev sen trea på den distansen. Passar på att knyta min ena gaiter medan jag väntar in Brane och Carlos igen, knyter den andra lite senare i en backe

Nu börjar regnet och vi kommer till första depån. Träffar Roger L som peppar och säger att jag ligger bra till, tänker inte så mycket mer på det utan passerar som planerat första depån utan stopp, ska fylla på sportdrycken först på andra depån. Men dricker en mugg saft för att ligga lite plus på energikontot då jag medvetet räknat lite lågt på energiintaget för att kunna ta lite av det som lockar just där och då när jag är i depåerna.

Jag, Brane och Calle rullar och babblar på i regnet. Av och på med extra vantarna, upp och ned med dragkedjan på jackan beroende på om det regnar eller inte, det blir snabbt varmt när det inte regnar. Kilometrarna fram till nästa depå flyger iväg snabbt. Jag och Brane fyller snabbt på det vi behöver och drar ut ur depån, men Carlos verkar bli kvar. Jag har redan från början förberett allt så att depåstoppen ska bli korta och effektiva, så mycket det går utan egen support, och här är funktionärerna fantastiska med snabb hjälp dessutom. Brane väljer att vänta in Calle, jag kör på, vi springer ju ändå olika distanser.

Ganska snart kommer jag ikapp Helle Manvik som jag känner igen från flera tidigare lopp och som jag vet är en stark löpare. Hon säger att jag kan springa förbi om jag vill, men konstaterar att vi båda ska springa lika långt så det är lika bra att spara på krafterna.

Det bildas en grupp med flera 50-mileslöpare också och vi håller ihop de kommande 17-18 km ut till depå Vändan. Denna sträckan innehåller flera krävande partier med branta leriga backar och obanade partier, hinner tänka tanken att detta kommer bli otroligt svårnavigerat på andra varvet i mörkret.

Innan vändning möter vi ett flertal 50-mileslöpare och hinner urskilja en 100-löpare, Martin Scharp. Kommer strax därefter ikapp även Sten Orsvärn som springer 100 och får i depån information, som ska visa sig felaktig, om att det bara är Martin framför oss. Både jag, Helle och Sten konstaterar med ett lugn att det spelar ändå ingen roll nu, det är på andra varvet man kan börja tänka på placeringar och allt ändå avgörs av vem som har mest krafter kvar. Får även löfte om varm, god soppa nästa gång vi kommer ut hit

48180388_2182663965306108_2327403324132818944_n
Soppan i CP Vändan.

Gruppen spricker upp nu och det är jag, Sten och Helle som ger oss iväg och snart hamnar även Sten en bit bakom oss. Inser här någon gång att det är väldigt givande att ha en annan stark löpare att springa ihop med, man hjälper varandra att hålla uppe tempo och driv utan att behöva pusha alltför mycket. Tänker att jag måste släppa om jag känner att jag får slita för hårt för ryggen, men det känner jag inte alls av under första varvet utan det blir mycket av växeldragande.

Möter Marie-Louise som springer 50 miles, efter 50-52 km och hon hälsar glatt!

Känner mig avslappnad och stark, fem mil passeras och även sex. Hinner tänka här att jag känner mig ovanligt opåverkad i benen, jag brukar börja känna tröttheten komma vid 4-6 mil, särskilt när det är blött och sugande underlag. Kommer till depå Galten och får pepp av Roger S som skulle ha sprungit men fick kasta in handduken och istället gör en fin insats som funkis.

Känslan av att vara stark förstärks ytterligare genom kontinuerliga rapporter om att vi knappar in stadigt på avståndet gentemot Martin.

Precis innan varvning i Tjörnarp kommer vi ikapp Martin, så vi är tre 100-miles löpare som samtidigt kommer in i tältet. Helle som har egen support är snabbt färdig och sticker ut, jag försöker sno på utan att missa något. Fyller upp med nya påsar sportdryck, gels, bars och Ahlgrens Bilar. Sticker iväg. Fasen också! Power Bank och laddsladden till klockan, hinner tänka en sekund att skita i det men tack och lov tar förnuftet över, jag hade INTE kommit i mål utan möjligheten till navigering i klockan!

När jag fått ordning på allt igen sticker jag och Martin ut samtidigt. Efter ett par kilometer möter jag Brane som bara har 4-5 km kvar till mål, hinner känna lite avundsjuka, det skulle varit skönt att närma sig mål nu! Efter ett par km märker jag att Martin låter mig dra hela tiden, så tänker att jag testar lite och trycker på lite, lite extra där det kostar som minst. Nedför och på platten direkt efter nedförsbackarna. Men han äter ikapp de luckor som blir och vi kommer samtidigt in till Suggan.

Precis som på första varvet har jag här inte planerat någon påfyllning utan springer rakt igenom depån och får då rygg på Helle igen. Över 9 mil nu och fortfarande fräscha ben! Underbar känsla, jag kände faktiskt mer småkänningar i benen efter 1,5 mil på denna sträckan än vad jag gör nu.
Biten fram till Cecilia på Berget flyter iväg i snabb takt även denna gång, även om det blir ett litet felspring då vi luras av lyktor som ett gäng scouter ställt ut som vi tror markerar vägen till depån  Kommer till depån och får påfyllt med energi och pepp av Thom och Roger bl.a. och får god varm blåbärssoppa, Lovely!

Nästkommande mil är lite av en transportsträcka, i alla fall första halvan, och vi trummar på starkt här. När vi möter Helles support som konstaterar att vi trots allt har en löpare framför oss, men att vi stadigt tar in på honom och att han sett trött ut när han passerade. Dessutom ska vi nu ha 15 min ner till Martin. Det ger kraft och pepp att höra och Glenn, supporten, börjar nu även hjälpa mig med vätskepåfyllning och det jag behöver.

Nu kommer vi in på den mest förrädiska delen av banan, regnet och vinden har fått de gula plastsnitslarna att fastna runt träden och knappt synas. Speciellt svårt blir det på de obanade partierna. Trots banan i klockan är det svårt att hitta rätt stig flera gånger. Det blir otaliga stopp där man försäkrar sig om var nästa snitsel finns, jämföra gps-spåret i min klocka med Helles t.ex.
Men på väg ut mot Vändan flyter det på rätt bra utan incidenter, ett litet felspring precis innan depån, men snart rätt igen 500 m innan man är framme, då möter vi också ledande Fredrik Källström och vi inser att vi på sista milen halverat avståndet till honom.

Snabbt in och ta emot soppa, inget behov av vätska då vi fått påfyllt av Glenn. Så vi börjar gå ut ur depån och äta samtidigt. Lämnar muggarna och kör igång igen, men redan då kommer nästa löpare mot depån, Magnus, han ser både stark och hungrig ut. Vi försöker mata på för att inte låta honom komma ikapp alltför snabbt, men han springer överjordiskt snabbt för att ha avverkat 12,5 mil och bara flyger förbi någon kilometer efter depån redan. Sedan kommer vi ikapp honom två gånger då han navigerat fel, vilket vi alla tre nu gör rätt ordentligt också och får klättra genom kuperad, obanad terräng för att komma tillbaka till banan.

Flera felspring den kommande milen tar på energin och efter 13 mil börjar jag för första gången under loppet känna mig både låg på energi och trött i huvudet. Stoppar i mig en extra gel och koffeintablett. Ganska tungt nu, orkar inte riktigt vara social längre och blir nog ett ganska otrevligt löpsällskap  men jag vet hur jag behöver hantera mina dippar och är ändå mest förundrad över att det faktiskt tog 13 mil och drygt 16 timmar innan den första riktiga dippen kom! Benen börjar också kännas stela nu, så i med en salttablett till nu.

Skojade med Helle redan på första varvet om att det var bra att någon ställt ut en husvagn i skogen om man blir sömnig, konstaterar nu fjärde gången vi passerar den att nu skulle jag kunna lägga mig och sova där!

Går med rappa långa steg i backarna, effektivt och bra stretch för höftböjarna och låren. Kommer till depå Galten och känner att det är riktigt skönt att det “bara” är 20 km kvar nu. Är sjukt sugen på blåbärssoppa, men det finns inte här. Bara att fylla på med saft, för att bryta smaken av sportdryck som blivit för entonig nu och svår att få ner. Tar en näve bilar och iväg igen, fortfarande effektiva stopp, vill inte bli stilla för länge och stelna till, bli kall och hinna bli ännu tröttare. Kör på med Annikas tips om att göra en signifikant tempohöjning emellanåt för att få andra muskler i arbete och att väcka kroppen när jag blir alltför sömnig. Det funkar riktigt bra mellan Galten och Suggan nu och jag känner mig stark trots både trötthet och lite hungerkänsla nu.

48394382_2182663848639453_1460455353572392960_n
Trött blick i CP Galten.

Får i Suggan veta att jag nu har 22 minuter fram till tvåan Magnus och att den timme jag hade tillgodo på fyran ute i Vändan har växt rejält nu. Försöker hänga på Helle även under de sista 11 km, men med 8-9 kvar känner jag att det inte är värt det, jag får slita för hårt, är så trött i huvudet nu att jag inte riktigt har koll på var jag sätter fötterna och halkar omkring rejält i leran. Lyckas inte riktigt täppa till en lucka fram som blivit och stannar istället för att få fram min klocka ur väskan som legat på laddning nu, måste ha full koll på navigeringen själv nu.

Ändå blir det flera felnavigeringar i tröttheten på slutet, irrar bort mig helt i granplanteringen. Kommer in på en traktorstig som känns helt fel och får vända. Springer på ett ställe parallellt med spåret och hamnar i en återvändsgränd. Tappar mycket tid och ork nu och går betydligt mer än jag springer. Men det känns helt okej. Räknar ner kilometrarna.. 6,5 kvar, 5,5.. När det är 2,5 kvar börjar man komma in mot Tjörnarp och det känns jäkligt skönt att snart få på sig torra, varma kläder! Vid 4 km kvar här jag trampat ner i lera till knäna och fryser därför för första gången i loppet jäkligt mycket, för tidigare under loppet har jag kunnat möta vätans köldeffekt med lite högre intensitet en stund som fått upp värmen. Men intalar mig själv att det är okej att frysa i en halvtimme.

Sista 200 m släpper alla jobbiga känslor och jag springer på mot målet, konstaterar att benen fortfarande är spänstiga! Inte alls de stela fotlederna eller trasiga låren som jag upplevt på flera lopp tidigare trots att jag nu gör min absolut bästa prestation hittills, både vad gäller tid och placering på ett ultra trail-lopp. Grym känsla! Så hoppar in över mållinjen med en segergest. Jag vann över alla negativa tankar, alla tvivel, jag besegrade den jäkla leran och jag lyckades ta en pallplats i Tjörnarparen 100 miles. Något jag haft som ett eget mål hela hösten egentligen. Kunde knappast ha utfört loppet på ett bättre sätt heller, konstigt att säga så kanske när första halvan gick på 9:24 och andra på 13:18, men det var som två helt skilda lopp! Framförallt första halvan av första varvet var så gott som fritt från lera, i alla fall den hala varianten som stör löprytmen totalt. Andra varvet var betydligt lerigare och jävligare än Sätila 121 km 2017 som är det lerigaste jag hade upplevt tidigare. Med tanke på att benen heller aldrig tog slut utan fungerade hela vägen har jag inte kört hårt för tidigt heller, som jag gjort så många gånger tidigare. Nej helt enkelt en riktigt grym känsla och något att bygga vidare på

48360631_2182663838639454_9059222544329998336_n
I mål!! Får den inofficiella segern i kampen om “skitigaste chip”.

Det enda som kroppsligt är riktigt slitet efter loppet är huden på mina fötter som fått nöta lera inuti strumporna alldeles för länge och kommer ta ett tag att läka alla skav. Är också rätt förkyld och har haft några dagar med hosta efter loppet, men det gör mig inget, lika bra att det kommer nu när jag ändå ska vila 1-2 veckor  det var riktigt skönt att efter loppet få komma hem till bästa Ida i Tyringe och vila upp ett par dagar innan jag nu beger mig hem till Göteborg/Mölndal och vardagen igen 

För övrigt är det tydligen i Skåne jag ska springa mina lopp, facit 2018:
5 starter, 5 pallplatser. På allt från 5 km till som längst 187,5 km på BUS.

47684029_2182663888639449_4538331138107637760_o
En tredjeplats och PB på distansen med nästan 6 timmar! Endast 11 av 27 startande kom i mål i de tuffa förhållandena.

 
By |december 12th, 2018|Mikael Gottberg, Produkter|0 Comments

Bloggande om ultralöpning

En kort presentation av mig.

Micke, 34-årig fembarnspappa som 2012 började springa så smått som ett sätt att vända på ett liv med dåliga vanor i form av stillasittande, rökning, stress m.m.

Livsresa
Bilder: 2013, 2010 och 2018.

2014 började jag sedan springa mer regelbundet när jag började få kontakt med nya vänner som hade löpningen som en del i sin vardag. Tack vare detta fick jag själv även in rutinen, jag gick nu från att ha löpningen som endast akut stress- och abstinenshantering till att ha den som en vardaglig träningsrutin och även ett helt nytt socialt sammanhang.

De första åren 2014-2016 gjorde jag många klassiska misstag som att öka mängden för snabbt, vilja öka tempot nästan varje pass osv. vilket ledde till tre överansträngningsskador på två år. I denna vevan träffade jag en mycket bra och inspirerande Fysioterapeut som fick mig att inse vad jag behövde, backa tre steg och bygga långsamt och långsiktigt. Hon sa orden “du vill kunna springa hela livet” som blev ganska träffande. Hon fick mig även att söka in till Fysioterapeutprogrammet på Göteborgs Universitet, där jag nu snart har läst två av tre år.

Jag har alltid varit en tävlingsmänniska och har på många plan haft problemet att jag vill för mycket för snabbt. Snabba resultat, direkt feedback. För att bryta detta behövde jag en ny ingång till löpningen, ett nytt fokus. Detta blev att tänka långt och långsamt istället för kort och snabbt.

Precis innan den senaste skadan, september 2016, hade jag sprungit mitt dittills längsta lopp, 38 km. Hade ont i kroppen i 3-4 dagar efteråt. Från detta tog jag under 2017-2018 steget till ultralöpningen. Jag kände redan efter första loppet, 108 km i bergen i Istrien, Kroatien, att jag var rätt. Här kom mina mentala styrkor till sin rätt, att vara viljestark och fortsätta framåt i alla lägen.

Efter detta har jag haft ett tydligt träningsfokus mot att bli starkare, mer uthållig och därmed mer konkurrensmässig på dessa distanser, för här hittade jag snabbt en gren jag ville tävla i, där jag ville kunna konkurrera på allvar. Denna fokuserade satsning tar på allvar fart nu, senare delen av 2018 och in i 2019. Jag har nu en bas av erfarenhet och en stabil skadefri träningsperiod att våga utgå ifrån när jag nu skruvar upp min träning ytterligare ett steg.

Borås6h
Bild: Slår marathon-PB under Borås 6 timmars 2018

Nästa tävling blir Tjörnarparen 100 miles 8-9 december. Det blir tredje gången jag springer den distansen och det ska bli intressant att se vad denna erfarenhet gör, jag hoppas kunna få en del intressanta svar under denna tävling. Jag har även en ganska tydlig grundplan lagd för 2019, men kommer att ta denna steg för steg framöver då den bygger på att allting fortsätter fungera som det ska. När ett mål är avklarat kan jag fokusera mot nästa. Men helt klart är att 2019 kan bli ett riktigt spännande år om allt faller på plats =)

 
By |november 26th, 2018|Mikael Gottberg|0 Comments