Denna weekend var det alltså D-day för oss. Det finns mycket att berätta och det blir säkert en hel serie blog-inlägg för att dela med oss av hur det är att första gången delta i ett Spartan Race.

Det första jag kommer att tänka på är ordet “överraskning”. Det är lite av ett löfte av arrangörerna att man kommer att möta på sådant som man inte hade räknat med. En slogan är ju “you will know at the finish line“.

Den största överraskningen för oss var kanske hur mycket stigning och klättring det ingick i banan. Tävlingen i Valmorel går under namnet “sprint”, vilket syftar på att sträckan är under 10 km, men det gick upp och ner och tidsmässigt var det mera i klass med en marathon.  Vi var förberedda på att springa och sedan stanna upp lite för att ta sig över / under / förbi / genom diverse hinder, men istället blev det bokstavligen att klättra, med eller utan rep eller nät som hjälp, en stor del av banan. Ibland fick man krypa på alla fyra för att komma upp och på andra ställen fick man rutscha neråt.

20170128_103814_resized

En annan överraskning var “vattenhindret” som kom genast i början av banan. Vi hade ju kollat foton och youtube-videon från ifjol och kunde gissa att det skulle komma ett hinder där blir tvungen att vada över någon bäck eller motsvarande, men vi trodde att arrangörerna skulle vara schyssta och lägga in det mot slutet av banan som ifjol. Men nej, det var ett av av de första hindren i år och gick ut på att ta sig igenom en tunnel med rinnande vatten. I början försökte man hoppa från sten till sten för att undvika att stiga ner i bäcken med iskallt vatten, men naturligtvis kom det ju en bit efter halvvägs där det inte mera gick utan man måste ner i knädjupt vatten. Sen hjälpte inget annat än att öka på tempot för att bli varm igen :)

Många överrakningar blev det alltså, men också en del hinder som man kunde förvänta sig. Vi återkommer till dem senare!

20170128_104629_resized