20170128_111229Efter att ha återhämtat sig ordentligt så kan man ta en funderare på hur man kunde ha förberett sig bättre. Vissa saker kunde vi förutse, men några överraskningar blev det också. Första överraskningen kom redan då vi tog bussen från stugan till tävlingsplatsen och träffade lokala som deltagit tidigare år och berättade hur mycket klättrande det skulle bli. De verkade nästan lite oroliga om vi nordbor kommer att klara alpförhållandena, men tji fick de :).

Själva banan var sammanlagt ca 25 hinder och av dessa så var nog repklättringen det som väckte mest frågor på förhand. Gamla minnen från skolgymnastiken spökade i bakhuvudet och påminde om att det inte är så lätt som det ser ut. Ingen chans att jag orkar dra mig upp, tänker man kanske. Speciellt om man redan har gjort ett antal burpees och armkrafterna börjar vara slut. Men här gjorde träningspassen susen, och vi kunde konstatera att repklättring är nästan enbart teknik och sist och slutligen kräver väldigt lite av armkraft. Ett bra fotgrepp är viktigast och har man ännu ett par handskar med bra grepp så går det bra.

Att kräla under taggtråd i uppförsbacke på halt underlag däremot var överraskande tungt för magmusklerna. Tekniken var att dra knät upp vid sidan av kroppen och försöka få fäste med knä, armbåge och / eller fot för att skuffa efter, och så samma på andra sidan. Åtminstone för min del brände det i magmusklerna då man kommit hindret till slut. Mera magmuskelträning, alltså.

En annan tung grej, där vi såg att många medtävlare blev tvungna att ge upp, var bärandet av sandsäckar. Rundan som man skulle bära säckarna var längre än väntat och det gjorde ju inte saken lättare att hindret med sandsäckarna kom uppe på krönet av en backe som tagit oss närmare en timmes klättrande och plumsande i snön.  Det fanns också andra hinder där man skulle bära, men det var antingen kortare sträckor (en stor rund sten som man skulle flytta ca 10 m, göra 15 burpees och sedan bära stenen tillbaka), eller lättare att greppa (en stock).  20170129_123927

Så vad blir då slutsatsen; var det värt det? Absolut! Kan man göra det bättre? Jovisst, men hur roligt skulle det vara om man skulle veta allt på förhand… En del av charmen var att det skulle komma överraskningar. Skall vi göra det på nytt? Visst, men kanske ännu roligare om man inte gör exakt samma tävling på samma plats. Spartan obstacle races arrangeras runt om i världen både på sommar och vinter. Nästa tävling här i Frankrike kommer att vara i maj i Carcassone och följande i juni i Paris. Men innan dess får det bli lite vanlig landsvägslöpning.

Ps. ett fint lopp att lägga i kalendern är också Run My City i slutet av mars om någon har möjlighet att delta med kort varsel.