56721513_2253776978194806_3562012486779535360_o
Packningen för loppet

Resan ner blev körig. Hade i år hittat ett senare flygalternativ och skulle slippa gå upp mitt i natten för att åka ner! Dock redan på väg mot flygbussen kommer mail om försening på planet mot Frankfurt. Uppskattningsvis 35 min och vi hade 45 mellan ankomst och avgång igen mot Trieste. Blir orolig för att bli av med incheckat bagage så lyckas, trots något kg för mycket, få med mig bagaget som handbagage. Men flyget i Frankfurt missas och vi blir ombokade, via München till Trieste. 4 h längre restid. Får ringa Aramis och be han köra vidare, han skulle hämtat mig och Kenneth på flygplatsen. Får tag i Brane som är på plats i Umag och börjar leta alternativ transfer via lopparrangören.

57097087_2253836924855478_430961236138524672_o
Ingen idé att stressa upp sig pga flygförseningen, bara att ta det med ro. Stress innan loppet vore bara dumt!

När vi väl flugit från Frankfurt till München kommer beskedet, transfer finns! Puh! Slipper sova på en flygplatsbänk! Men får betala för en hel minibuss då det bara är vi som kommer vid den tiden. Men men, taxi hade blivit ännu dyrare.

Till slut, efter en timmes försening på sista flyget med, är vi efter en slingrig minibussfärd framme vid boendet kl 1 på natten. Raka vägen i säng och försöka sova.

57052352_2235397053376076_107821816776491008_n
Jag och Kenneth har fått utrustningen kontrollerad och fått ut våra nummerlappar, han sprang grön bana 69 km.

Det gick rätt okej och vaknar utvilad. Hämtar ut startpaket och fixar i ordning drop-bag, västen och kläderna. Fixar supportpåsar åt Radana som ska supporta mig de första fyra milen. Skönt att slippa bära tungt!

57168412_591774114635255_8848734602404036608_n
Kommer till Labin före starten och kan bara skratta åt vädret!

Sen iväg till bussen, kallare än tidigare år, men helt ok väder i Umag! Kommer efter 2 h till Labin där starten går. Här blåser det och småregnar! Fryser som fan! Snabbt in i Radanas bil för att äta lite Risotto och dricka lite. Sedan samma café som i fjol och en espresso på det.

57568418_396080794506343_5584775953860526080_n
Jag, Aramis och min support Radana.

58379792_1261421030699018_5277603324529475584_n
In i racebubblan med fullt fokus.

Går ut 10 min innan start, men hinner ändå bli kall så jag skakar. Aramis fryser han också. Ställer mig långt fram i starten, vill inte hamna i kö efter 1-2 km när banan viker in på en smal single track. Ser japanen Ose, fransmannen Curmer och österrikaren Wagner dra iväg direkt, men där bakom är vi ett större gäng som flyter på som på rad ner mot Rabac vid havet. Regnet har slutat, det börjar bli varmt. När första trappan i Rabac kommer så går jag och tar av mig jackan. Springer vidare och i nästa trappa passar jag på att packa ner den i västen.

Flyter på bra nu upp mot första toppen på 400 möh. Här tog jag det riktigt lugnt förra året men har bestämt mig i år att inte spara på något i början, här är ju rätt lätt terräng och kupering. Så springer och hikar på bra, utan att pusha såklart, 169,5 km är ändå lååångt!

Nedför, här ramlade jag förra året. Tanken flyger förbi. Slår bort den, rädsla är det dummaste som finns, speciellt nedför då man spänner sig och snabbt tar slut i låren då. Men lyckas skaka av mig känslan och flyta på avslappnat och effektivt nedför, har valt att koppla bort allt vad gäller tempo, puls osv och bara springa på känsla. Men det efteråt att det gick i närmare 4-tempo på sina ställen här!

Kommer ner mot första depån, hade sagt till Radana att jag nog skulle vara här efter 1.30-1.45 ca, kommer in på 1.27, kring 1:50 året innan, vet ej exakt då jag blev registrerad här den gången. Känns toppen, förutom att jag nog övervätskat lite och behövt kissa redan, trots att jag bara fått i mig hälften av den planerade sportdrycken hit. Men drack ju och åt 45-60 min innan loppet med. Så tänker att det spelar in. Fyller snabbt på med sportdryck och gels som Radana står beredd med och drar iväg.

Kommer iväg samtidigt med en österrikare som jag ska återse många gånger under loppet, Harald Kaltenbacher. Vi börjar klättringen, här åter från havsnivå nere vid Plomin Luka upp på den första 800 m toppen för dagen. Hikar på med gott tryck i steget och avslappnat tryck med stavarna, vill inte göra om misstaget från förra året och dra på mig värk i rygg och axlar av att köra på hårt med stavarna.

Klättrar upp på första kullen, här som brukar vara så fint, man ser knappt havet idag pga vädret! Molnen ligger t.o.m. så lågt att de bäddar in Učka-massivet och helt täcker toppen Vojak t.ex.

Stannar till, måste få fram vantarna igen, fasen vad kallt det blir i vinden om händerna. Släpper iväg Harald m.fl. och är ensam in på stigen när löpningen ner mot Prodol börjar. Lika bra det, här är halt och jäkligt i leran, skönt att bara ha sina egna fötter att fokusera på!

Är ikapp och förbi flera andra löpare in till depån, estimerad tid hit var 3.00-3.25, kommer in på 2:56, 3:37 hade jag upp hit året innan. Kommer ut ur depån ganska ensam och får påbörja nästa 800 m klättring (från 600 möh till 1400) själv. Första delen, fram till Mala Učka är relativt snäll, helt okej att bara mata på här. Känner tydligt att denna delen går betydligt bättre än förra året! Det känns bra, började faktiskt känna mig småsliten redan här den gången.

När man passerar den nämnda lilla byn vid foten till högsta toppen, Vojak, börjar den branta klättringen nästan direkt. Här fokuserar jag på att vara lugn och metodisk och röra mig avslappnat. Här får jag inte bränna för mycket energi! Fungerar bra, men fort går det inte. Släpper förbi en kille här som verkar riktigt stark, Miha från Slovenien, som visar sig bli tia i mål sen.
Snö. Både på marken och i luften. Lugnt snöande här i skogen. Men så kommer kalfjället.. BAAAM! Vinden! Galet! Blåser nästan omkull i sidled flera gånger om. Stigen viker av lite, får vinden i ryggen, springer på. Flyger fram! Brant klättring igen. Hör länge och väl en koskälla och gapandet från några. “Hajde!” “Idemo!” “Bravo!”
Här står två galna människor mitt i snöstormen på 1400 möh bara för att supporta och heja fram oss som tävlar! Vilka hjältar!

https://www.facebook.com/3sporta/videos/436417313833225/

Kommer upp och ser den bekanta byggnaden på toppen! Skönt! Vet nu att det bär av neråt i skogen igen, så ska slippa den värsta vinden! Snön på marken är mindre i år än förra året. Så slipper slira ned i smörsnö denna gången i de branta serpentinerna ner mot Poklon. Men lera är där. Ganska hal. Speciellt över rötterna. Smack! Drar omkull, slår låret i en sten. Gör ont.. Men släpper snabbt när jag börjat springa igen, slipper lårkakan, skönt!

Kommer ner mot den numera välkända fotograferingen innan Poklon. Sen in i depån och fram till Radana. Mer att fylla upp nu, nu ska jag klara mig själv fram till dropbagen i Buzet. Hade sagt till Radana att jag skulle vara här någon gång mellan 21.20-22.00, passerar in i depån 21:22. 1 h 39 min snabbare hit, de första fyra milen, än i fjol!

57384397_2258130031092834_1926455813379981312_n
Får support av Radana i Poklon.

Iväg igen, rullar på bra. Hade känt mig lite illamående upp på Vojak den brantaste biten, precis som förra året. Men ny energi och Radanas pepp gör mycket och det flyter på fint nu. Tappade som sagt någon placering uppför tidigare, de springer jag in nu fram till Brgudac. 16 min snabbare på denna etapp jämfört med 2018.

Här blev jag sittande på toa förra året. Nu bara i med en fjärdedels banan (behöver något i magen mer än drycken känner jag). Fyller upp med sportdryck och drar vidare.

Nu har jag sträckan framför mig Brgudac-Trstenik-Buzet. Denna var en av de, jag relativt sett till övriga löpare, jag sprang sämst på 2018, har pekat ut denna för mig själv som en nyckelsträcka att förbättra mig på. Så tänker framförallt på hållningen i klättringarna uppför och att våga rulla på nedför trots något teknisk terräng. Flyter på betydligt bättre jämfört med både de tidigare åren, men är ändå jobbigt, gillar inte denna delen. Kommer ikapp någon, någon kommer ikapp mig. Får bra flyt nedför mot Trstenik och drar ifrån de bakom rejält och kommer ikapp en till precis innan depån, här fungerar inte livetimingen, likt de tidigare åren. Är snabb i depån, här stannade jag i värmen 15 min året innan och var rejält sliten. Nu endast lite hungrig, så fyller på med banan.

Drar iväg. Ikapp och förbi en löpare uppför, men en som drog iväg precis innan mig är ruggigt stark klättrare och når toppen på Žbevnica flera minuter innan mig. Ser hans pannlampa försvinna ner på serpentinerna mot Buzet långt innan jag nått toppen. Kommer upp, blir avprickad vid en extra checkpoint och får samtidigt hejaropen “Ultra Running Physio, Good luck!” här finns alltså lokala kroater i terrängen som känner igen mig i stormen!

Flyter på bättre än tidigare år nedför den längsta nedförsbacke nu. 8-9 km och 1000 höjdmeter. Absolut går det bättre denna gången, men får ändå hålla igen mycket, är halt, vågar inte riktigt. Men inget av de stela, värkande låren från tidigare år! Mängdträningen och styrketräningen har gett resultat! Men halt som sagt, drar omkull igen, slår i underarmen hårt! Men har även denna gången tur! Smärtan släpper så fort jag börjat springa igen.

Passerar järnvägsövergången, sedan några kilometer nedför till. Till slut nere på asfalten. Platt nu sista biten in till depån i idrottshallen i Buzet. Här stannar man en stund, här finns varm mat och dropbagen. Fyller på med lite vegansk minestronesoppa och bröd, hade egentligen inte tänkt äta under loppet, men har slarvat med sportdrycken ett tag de senaste timmarna och måste möta hungerkänslan. Läste peppande SMS från min största supporter, min flickvän Ida  Svarar och konstaterar att det går jävligt bra nu! Här tas tiden när man lämnar depån. Då har det gått 12 h 22 minuter, förra året 14 h 55 min. Förhoppningen var att lämna den på 12-13,5 h denna gången.

Nu har jag en sträcka framför mig där jag öste på förra året, både Buzet-hum och Hum-Butoniga. Men sedan tappade jag energi den gången Butoniga-Motovun och framförallt Motovun-Oprtalj. Så planen denna gång är att ta det lugnt här, avslappnat men effektivt. Buzet-Hum plockar jag av mig klockan och lägger den på laddning i västen. Så här ingen koll på distansen heller nu, men rullar bara på och når Hum, 10 mil, efter precis 14 h. Har nästan haft samma tempo de gångna 12 km som förra året, 4 min snabbare nu. Fortsätter på den lugna, inslagna vägen vidare på den ganska långa, 16,7 km, etappen till Butoniga. Efter en mil här ungefär dyker Harald upp igen bakifrån, säger hej igen och slår följe. Ibland drar han, ibland jag. Vi passerar ytterligare någon löpare och när vi når Butoniga är där flera löpare i depån. Bl.a. ledaren i damklassen, Katja, lite komiskt för jag mötte just henne i denna depån förra året med och slog följe till Motovun. Den gången blev hon trea, nu ska hon vinna och vi båda har alltså förbättrat oss ungefär lika mycket under detta året. För övrigt gick de 16,7 kilometrarna 5 min snabbare i år, så marginellt, planen att ta det lugnt höll i sig!

57410757_360899507854860_3835354741051752448_n
En av klättringarna innan Motovun

Jag, Harald, Katja och en kille till håller sällskap en längre bit innan killen drar iväg i ett rasande tempo uppför. Jag tappar lite på Harald uppför, men tar igen nedför. Tvärtom med Katja, henne drar jag ifrån uppför men tappar rejält på nedför. Precis som jag minns henne från förra året, en grymt stark utförslöpare!

57533034_466092534199189_220951659080056832_n
In i Motovun får man klättra brant på stenlagda gator.

Jag och Harald släpper iväg henne innan Motovun, inte värt att pusha redan för att hålla rygg. Når Motovun efter 18 h 5 min, sträckan hit från förra depån går 19 min snabbare än förra året, taktiken med att ta det lugnt ett tag för att ha krafter här verkar ha lönat sig! Nu ett par hundra höjdmeter nedför, sedan någon kilometer på spikrak, platt asfalt innan helvetesklättringen upp till Oprtalj kommer. Det var i alla fall så jag upplevde den 2018. Fick stanna flera gånger då, höll på att kräkas. Blev sen fast i depån 25 min den gången. Nu tar jag det lugnt och metodiskt, inte lika varmt denna gången heller. Men tappar mycket på Harald direkt. Han hojtar dock från en serpentin ovan mig “We gonna finish together! Ok?” svarar bara “Absolutely!”. Han väntar på toppen av backen där han satt sig och passat på att dra fram sitt sjukvårdskit och tar hand om några blåsor på fötterna. Sen drar vi vidare mot depån. Möter här flera människor i terrängen som plockar vild sparris, blir sugen! Når Oprtalj efter 19:24, 22:48 året innan. Snabbt depåstopp med påfyllning och vidare igen. Jag drar nedför, Harald uppför. Sträckan fram till Groznjan är rätt snäll, men seg på det viset att man vet att det är uppför till depån och luras att tro “nu är det sista backen” men nej där kom en till och en till. För sen efter kommande depå är backarna slut! Förutom en liten genom byn Buje där sista depån är.

Når Groznjan tillsammans med många av de bakersta löparna på gul bana och de i mitten av fältet på den blå. De 11 km från Oprtalj och hit går 37 minuter snabbare i år! Har verkligen fördelat krafterna rätt ju!

Fyller på med Cola, får inte i mig sportdrycken längre som jag vill. Men Cola, gels och vatten tar kroppen emot utan att bråka.

Rullar på hur fint som helst fram till Buje, jag drar hela vägen nu, känner mig stark! Får med oss även någon blå löpare i tåget här.

In i sista depån efter 21:58, året innan 26:11. Men den gången var jag HEEELT slut i magen och fick gå resterande 13 km. Nu känns allt bra! Förutom en del illamående och låren som känns lite stumma, men behöver knappt låren på denna platta sträcka! Behöver bara kunna rulla på. Lerigt big time första biten dock och det går segt. Men med milen kvar blir det fina stigar och vi flyter på. Här inte kunnat springa här varken 2017 eller 2018, så det var också ett av målen för året att kunna springa Buje-Umag, det går ju!

Tar oss förbi två röda löpare på vägen, men blir också passerade av en. Harald vill ta upp jakten, vi försöker, jag får krampkänningar och får hojta till att dra ner på tempot. I med magnesium och bara köra på. Sista 2-3 km går riktigt bra och jag drar igen. In på upploppet och möter Branislavs och Markos jubel! Härligt! I mål på 23.30! Nästan 5 h snabbare än 2018. Galet! Visar sig vara en 15:e plats dessutom. Ett mål jag hade innan, men vägrade fokusera på och lägga energi på under loppet, var att komma topp 20, ett annat var att komma under 24 h. Lyckades med båda! Så grymt nöjd!

57343485_2258130121092825_7830531752127889408_o
Passerar mållinjen hand i hand med Harald Kaltenbacher från Österrike.

Harald tar en öl med oss efteråt, men jag får inte i mig något, vatten, öl eller Red Bull. När jag sen reser mig blir jag yr, illamående och svimfärdig. Brane tar med mig till sjukvårdspersonalen. Får lägga mig en halvtimme med vätskedropp och känner mig sedan både pigg och hungrig! Härligt!

57362521_2256418514597319_2883812643657744384_o
Med medaljen på britsen med vätskedropp.

Käkar mat och hejar sen på Aramis som kommer in på en grym tid han med, PB för honom med 2 h!

57377339_2108491275935248_5621898756359192576_n
Jag, Branislav Pavic och Aramis Sasinka.

Tack Istrien för denna gången, vi ses igen!

Energi:
Sportdryck: Tailwind Nutrition diverse smaker, i softflaskor från just Tailwind
Gels: High 5 äpple
Skor: Hoka Speedgoat 3
Väst: Ultimate Direction Ultra Vest Signature 4.0

Resultat:
Plats 16 totalt (15:e i herrklassen 10:e i klass Senior M) av 365 startande, varav 101 st bröt, de allra flesta av dem i Brgudac efter 57 km.

Tack Tailwind Nutrition Sweden och MultiTriathlon för erat stöd till min satsning!