0251-131040 (08-16)|info@multitriathlon.se

Blogg.multitriathlon.se - Multisport, rullskidor & triathlon

blogg.multitriathlon.se

2104, 2019

Ny nivå

By |april 21st, 2019|Mikael Gottberg, Träning|0 Comments

 
Redo för bussresan till starten

Redo för bussresan till starten

100 Miles of Istria 2019 var loppet då jag skulle göra något jag inte hade gjort tidigare. Ultra hade jag sprungit, även distansen 100 miles tre gånger tidigare. Jag hade även testat på att tävla på allvar på ultra en gång tidigare, på Tjörnarparen, men detta var något annat. I Istrien är loppet ett av Pro-loppen i världscupen UTWT – Ultra Trail World Tour, dels innebär det betydligt större konkurrens än i ett litet lokalt lopp i Skåne i december, men också en bana som kräver något helt annat av en för att kunna attackera den på ett hållbart sätt.

Mycket folk i starten på den regnvåta asfalten i Labin

Mycket folk i starten på den regnvåta asfalten i Labin

Jag kände banan nu, tog mig igenom den förra året, då enbart med målet att komma i mål. Då bromsade jag mycket i början, det skulle jag inte göra nu. Utan skulle köra på där jag visste att det var lättsprunget och hålla igen något innan de kritiska punkter där jag tappade mycket förra året istället och det fungerade mycket bra!

För den mer detaljerade beskrivningen av loppet, se det tidigare inlägget:
https://blogg.multitriathlon.se/mikael-gottberg/100-miles-of-istria-race-report/

Kommit iväg från den värsta trängseln och ser ryggarna på tätklungan lite längre fram

Kommit iväg från den värsta trängseln och ser ryggarna på tätklungan lite längre fram.

Jag hade tränat stenhårt de gångna månaderna på två saker främst:
– Att förbereda mig för backarna, både uppför och nedför, hur väl man nu kan det med backar på max 100 höjdmeter i ett svep.
– Att köra hög mängd för att ytterligare förbättra uthålligheten.

På väg uppför den första klättringen på sammanlagt 400 höjdmeter från Rabac vid havsnivå.

På väg uppför den första klättringen på sammanlagt 400 höjdmeter från Rabac vid havsnivå. Mycket nöjd med produkterna från MultiTriathlon på bilden: Västen, skorna och shortsen.

Jag hade sedan för mig själv pekat ut dessa nyckelsträckor där jag visste att jag kunde kapa MYCKET tid från förra året med rätt upplägg och med modet att våga springa på emellanåt och inte bara “spara, spara, spara” som det lätt blir när man bara vill överleva ett lopp.

Jag lyckades över förväntan att springa varje delsträcka snabbare och inte enbart dessa nyckelsträckor, vilket gav ett personbästa på nästan 5 timmar!

2018 jämfört med 2019.

2018 jämfört med 2019.

Jag hade innan loppet satt upp mål i tre steg, guld-silver-brons eller om man hellre vill kalla dem a-b-c:

Guld: Under 24 timmar (med ett tilläggsmål om en topp 20-placering)
Silver: 25-26 timmar (detta hade varit mitt guldmål 2018)
Brons: Komma i mål utan att behöva gå sista 13 km.

Guldmålet är för mig alltid lite av ett drömmål, absolut något som skall gå att nå, men som ska kräva att verkligen allt stämmer den dagen. Och nu landade jag alltså på 23:30 och en 15:e plats! Detta trots en del strul med energin efter vägen där jag fick tänka om och bland annat äta en del fast föda utöver sportdryck och gels, vilket inte låg i min plan för loppet. Detta skapar efteråt känslan av att ha lyckats flytta fram min ultralöpning till en ny nivå! Där jag kan komma på en 15:e plats och slå mitt guldmål på ett lopp även en dag då inte allt stämmer fullt ut. Rätt skön känsla!

För att ytterligare förstärka den känslan kan jag notera att jag på ITRA’s, International Trail Running Association, ranking nu är rankad som sjunde bäst i Sverige på de längsta och mest kuperade distanserna (de som ger 6 p på ITRA’s svårighetsskala från 1-6):

57280492_2259278527644651_2369989995046895616_o

Denna baseras på de tre senaste årens resultat.

Mycket peppande att ta med sig framåt mot nya mål under året och kommande år!

1904, 2019

100 Miles of Istria – Race Report

By |april 19th, 2019|Mikael Gottberg|0 Comments

 

56721513_2253776978194806_3562012486779535360_o
Packningen för loppet

Resan ner blev körig. Hade i år hittat ett senare flygalternativ och skulle slippa gå upp mitt i natten för att åka ner! Dock redan på väg mot flygbussen kommer mail om försening på planet mot Frankfurt. Uppskattningsvis 35 min och vi hade 45 mellan ankomst och avgång igen mot Trieste. Blir orolig för att bli av med incheckat bagage så lyckas, trots något kg för mycket, få med mig bagaget som handbagage. Men flyget i Frankfurt missas och vi blir ombokade, via München till Trieste. 4 h längre restid. Får ringa Aramis och be han köra vidare, han skulle hämtat mig och Kenneth på flygplatsen. Får tag i Brane som är på plats i Umag och börjar leta alternativ transfer via lopparrangören.

57097087_2253836924855478_430961236138524672_o
Ingen idé att stressa upp sig pga flygförseningen, bara att ta det med ro. Stress innan loppet vore bara dumt!

När vi väl flugit från Frankfurt till München kommer beskedet, transfer finns! Puh! Slipper sova på en flygplatsbänk! Men får betala för en hel minibuss då det bara är vi som kommer vid den tiden. Men men, taxi hade blivit ännu dyrare.

Till slut, efter en timmes försening på sista flyget med, är vi efter en slingrig minibussfärd framme vid boendet kl 1 på natten. Raka vägen i säng och försöka sova.

57052352_2235397053376076_107821816776491008_n
Jag och Kenneth har fått utrustningen kontrollerad och fått ut våra nummerlappar, han sprang grön bana 69 km.

Det gick rätt okej och vaknar utvilad. Hämtar ut startpaket och fixar i ordning drop-bag, västen och kläderna. Fixar supportpåsar åt Radana som ska supporta mig de första fyra milen. Skönt att slippa bära tungt!

57168412_591774114635255_8848734602404036608_n
Kommer till Labin före starten och kan bara skratta åt vädret!

Sen iväg till bussen, kallare än tidigare år, men helt ok väder i Umag! Kommer efter 2 h till Labin där starten går. Här blåser det och småregnar! Fryser som fan! Snabbt in i Radanas bil för att äta lite Risotto och dricka lite. Sedan samma café som i fjol och en espresso på det.

57568418_396080794506343_5584775953860526080_n
Jag, Aramis och min support Radana.

58379792_1261421030699018_5277603324529475584_n
In i racebubblan med fullt fokus.

Går ut 10 min innan start, men hinner ändå bli kall så jag skakar. Aramis fryser han också. Ställer mig långt fram i starten, vill inte hamna i kö efter 1-2 km när banan viker in på en smal single track. Ser japanen Ose, fransmannen Curmer och österrikaren Wagner dra iväg direkt, men där bakom är vi ett större gäng som flyter på som på rad ner mot Rabac vid havet. Regnet har slutat, det börjar bli varmt. När första trappan i Rabac kommer så går jag och tar av mig jackan. Springer vidare och i nästa trappa passar jag på att packa ner den i västen.

Flyter på bra nu upp mot första toppen på 400 möh. Här tog jag det riktigt lugnt förra året men har bestämt mig i år att inte spara på något i början, här är ju rätt lätt terräng och kupering. Så springer och hikar på bra, utan att pusha såklart, 169,5 km är ändå lååångt!

Nedför, här ramlade jag förra året. Tanken flyger förbi. Slår bort den, rädsla är det dummaste som finns, speciellt nedför då man spänner sig och snabbt tar slut i låren då. Men lyckas skaka av mig känslan och flyta på avslappnat och effektivt nedför, har valt att koppla bort allt vad gäller tempo, puls osv och bara springa på känsla. Men det efteråt att det gick i närmare 4-tempo på sina ställen här!

Kommer ner mot första depån, hade sagt till Radana att jag nog skulle vara här efter 1.30-1.45 ca, kommer in på 1.27, kring 1:50 året innan, vet ej exakt då jag blev registrerad här den gången. Känns toppen, förutom att jag nog övervätskat lite och behövt kissa redan, trots att jag bara fått i mig hälften av den planerade sportdrycken hit. Men drack ju och åt 45-60 min innan loppet med. Så tänker att det spelar in. Fyller snabbt på med sportdryck och gels som Radana står beredd med och drar iväg.

Kommer iväg samtidigt med en österrikare som jag ska återse många gånger under loppet, Harald Kaltenbacher. Vi börjar klättringen, här åter från havsnivå nere vid Plomin Luka upp på den första 800 m toppen för dagen. Hikar på med gott tryck i steget och avslappnat tryck med stavarna, vill inte göra om misstaget från förra året och dra på mig värk i rygg och axlar av att köra på hårt med stavarna.

Klättrar upp på första kullen, här som brukar vara så fint, man ser knappt havet idag pga vädret! Molnen ligger t.o.m. så lågt att de bäddar in Učka-massivet och helt täcker toppen Vojak t.ex.

Stannar till, måste få fram vantarna igen, fasen vad kallt det blir i vinden om händerna. Släpper iväg Harald m.fl. och är ensam in på stigen när löpningen ner mot Prodol börjar. Lika bra det, här är halt och jäkligt i leran, skönt att bara ha sina egna fötter att fokusera på!

Är ikapp och förbi flera andra löpare in till depån, estimerad tid hit var 3.00-3.25, kommer in på 2:56, 3:37 hade jag upp hit året innan. Kommer ut ur depån ganska ensam och får påbörja nästa 800 m klättring (från 600 möh till 1400) själv. Första delen, fram till Mala Učka är relativt snäll, helt okej att bara mata på här. Känner tydligt att denna delen går betydligt bättre än förra året! Det känns bra, började faktiskt känna mig småsliten redan här den gången.

När man passerar den nämnda lilla byn vid foten till högsta toppen, Vojak, börjar den branta klättringen nästan direkt. Här fokuserar jag på att vara lugn och metodisk och röra mig avslappnat. Här får jag inte bränna för mycket energi! Fungerar bra, men fort går det inte. Släpper förbi en kille här som verkar riktigt stark, Miha från Slovenien, som visar sig bli tia i mål sen.
Snö. Både på marken och i luften. Lugnt snöande här i skogen. Men så kommer kalfjället.. BAAAM! Vinden! Galet! Blåser nästan omkull i sidled flera gånger om. Stigen viker av lite, får vinden i ryggen, springer på. Flyger fram! Brant klättring igen. Hör länge och väl en koskälla och gapandet från några. “Hajde!” “Idemo!” “Bravo!”
Här står två galna människor mitt i snöstormen på 1400 möh bara för att supporta och heja fram oss som tävlar! Vilka hjältar!

https://www.facebook.com/3sporta/videos/436417313833225/

Kommer upp och ser den bekanta byggnaden på toppen! Skönt! Vet nu att det bär av neråt i skogen igen, så ska slippa den värsta vinden! Snön på marken är mindre i år än förra året. Så slipper slira ned i smörsnö denna gången i de branta serpentinerna ner mot Poklon. Men lera är där. Ganska hal. Speciellt över rötterna. Smack! Drar omkull, slår låret i en sten. Gör ont.. Men släpper snabbt när jag börjat springa igen, slipper lårkakan, skönt!

Kommer ner mot den numera välkända fotograferingen innan Poklon. Sen in i depån och fram till Radana. Mer att fylla upp nu, nu ska jag klara mig själv fram till dropbagen i Buzet. Hade sagt till Radana att jag skulle vara här någon gång mellan 21.20-22.00, passerar in i depån 21:22. 1 h 39 min snabbare hit, de första fyra milen, än i fjol!

57384397_2258130031092834_1926455813379981312_n
Får support av Radana i Poklon.

Iväg igen, rullar på bra. Hade känt mig lite illamående upp på Vojak den brantaste biten, precis som förra året. Men ny energi och Radanas pepp gör mycket och det flyter på fint nu. Tappade som sagt någon placering uppför tidigare, de springer jag in nu fram till Brgudac. 16 min snabbare på denna etapp jämfört med 2018.

Här blev jag sittande på toa förra året. Nu bara i med en fjärdedels banan (behöver något i magen mer än drycken känner jag). Fyller upp med sportdryck och drar vidare.

Nu har jag sträckan framför mig Brgudac-Trstenik-Buzet. Denna var en av de, jag relativt sett till övriga löpare, jag sprang sämst på 2018, har pekat ut denna för mig själv som en nyckelsträcka att förbättra mig på. Så tänker framförallt på hållningen i klättringarna uppför och att våga rulla på nedför trots något teknisk terräng. Flyter på betydligt bättre jämfört med både de tidigare åren, men är ändå jobbigt, gillar inte denna delen. Kommer ikapp någon, någon kommer ikapp mig. Får bra flyt nedför mot Trstenik och drar ifrån de bakom rejält och kommer ikapp en till precis innan depån, här fungerar inte livetimingen, likt de tidigare åren. Är snabb i depån, här stannade jag i värmen 15 min året innan och var rejält sliten. Nu endast lite hungrig, så fyller på med banan.

Drar iväg. Ikapp och förbi en löpare uppför, men en som drog iväg precis innan mig är ruggigt stark klättrare och når toppen på Žbevnica flera minuter innan mig. Ser hans pannlampa försvinna ner på serpentinerna mot Buzet långt innan jag nått toppen. Kommer upp, blir avprickad vid en extra checkpoint och får samtidigt hejaropen “Ultra Running Physio, Good luck!” här finns alltså lokala kroater i terrängen som känner igen mig i stormen!

Flyter på bättre än tidigare år nedför den längsta nedförsbacke nu. 8-9 km och 1000 höjdmeter. Absolut går det bättre denna gången, men får ändå hålla igen mycket, är halt, vågar inte riktigt. Men inget av de stela, värkande låren från tidigare år! Mängdträningen och styrketräningen har gett resultat! Men halt som sagt, drar omkull igen, slår i underarmen hårt! Men har även denna gången tur! Smärtan släpper så fort jag börjat springa igen.

Passerar järnvägsövergången, sedan några kilometer nedför till. Till slut nere på asfalten. Platt nu sista biten in till depån i idrottshallen i Buzet. Här stannar man en stund, här finns varm mat och dropbagen. Fyller på med lite vegansk minestronesoppa och bröd, hade egentligen inte tänkt äta under loppet, men har slarvat med sportdrycken ett tag de senaste timmarna och måste möta hungerkänslan. Läste peppande SMS från min största supporter, min flickvän Ida  Svarar och konstaterar att det går jävligt bra nu! Här tas tiden när man lämnar depån. Då har det gått 12 h 22 minuter, förra året 14 h 55 min. Förhoppningen var att lämna den på 12-13,5 h denna gången.

Nu har jag en sträcka framför mig där jag öste på förra året, både Buzet-hum och Hum-Butoniga. Men sedan tappade jag energi den gången Butoniga-Motovun och framförallt Motovun-Oprtalj. Så planen denna gång är att ta det lugnt här, avslappnat men effektivt. Buzet-Hum plockar jag av mig klockan och lägger den på laddning i västen. Så här ingen koll på distansen heller nu, men rullar bara på och når Hum, 10 mil, efter precis 14 h. Har nästan haft samma tempo de gångna 12 km som förra året, 4 min snabbare nu. Fortsätter på den lugna, inslagna vägen vidare på den ganska långa, 16,7 km, etappen till Butoniga. Efter en mil här ungefär dyker Harald upp igen bakifrån, säger hej igen och slår följe. Ibland drar han, ibland jag. Vi passerar ytterligare någon löpare och när vi når Butoniga är där flera löpare i depån. Bl.a. ledaren i damklassen, Katja, lite komiskt för jag mötte just henne i denna depån förra året med och slog följe till Motovun. Den gången blev hon trea, nu ska hon vinna och vi båda har alltså förbättrat oss ungefär lika mycket under detta året. För övrigt gick de 16,7 kilometrarna 5 min snabbare i år, så marginellt, planen att ta det lugnt höll i sig!

57410757_360899507854860_3835354741051752448_n
En av klättringarna innan Motovun

Jag, Harald, Katja och en kille till håller sällskap en längre bit innan killen drar iväg i ett rasande tempo uppför. Jag tappar lite på Harald uppför, men tar igen nedför. Tvärtom med Katja, henne drar jag ifrån uppför men tappar rejält på nedför. Precis som jag minns henne från förra året, en grymt stark utförslöpare!

57533034_466092534199189_220951659080056832_n
In i Motovun får man klättra brant på stenlagda gator.

Jag och Harald släpper iväg henne innan Motovun, inte värt att pusha redan för att hålla rygg. Når Motovun efter 18 h 5 min, sträckan hit från förra depån går 19 min snabbare än förra året, taktiken med att ta det lugnt ett tag för att ha krafter här verkar ha lönat sig! Nu ett par hundra höjdmeter nedför, sedan någon kilometer på spikrak, platt asfalt innan helvetesklättringen upp till Oprtalj kommer. Det var i alla fall så jag upplevde den 2018. Fick stanna flera gånger då, höll på att kräkas. Blev sen fast i depån 25 min den gången. Nu tar jag det lugnt och metodiskt, inte lika varmt denna gången heller. Men tappar mycket på Harald direkt. Han hojtar dock från en serpentin ovan mig “We gonna finish together! Ok?” svarar bara “Absolutely!”. Han väntar på toppen av backen där han satt sig och passat på att dra fram sitt sjukvårdskit och tar hand om några blåsor på fötterna. Sen drar vi vidare mot depån. Möter här flera människor i terrängen som plockar vild sparris, blir sugen! Når Oprtalj efter 19:24, 22:48 året innan. Snabbt depåstopp med påfyllning och vidare igen. Jag drar nedför, Harald uppför. Sträckan fram till Groznjan är rätt snäll, men seg på det viset att man vet att det är uppför till depån och luras att tro “nu är det sista backen” men nej där kom en till och en till. För sen efter kommande depå är backarna slut! Förutom en liten genom byn Buje där sista depån är.

Når Groznjan tillsammans med många av de bakersta löparna på gul bana och de i mitten av fältet på den blå. De 11 km från Oprtalj och hit går 37 minuter snabbare i år! Har verkligen fördelat krafterna rätt ju!

Fyller på med Cola, får inte i mig sportdrycken längre som jag vill. Men Cola, gels och vatten tar kroppen emot utan att bråka.

Rullar på hur fint som helst fram till Buje, jag drar hela vägen nu, känner mig stark! Får med oss även någon blå löpare i tåget här.

In i sista depån efter 21:58, året innan 26:11. Men den gången var jag HEEELT slut i magen och fick gå resterande 13 km. Nu känns allt bra! Förutom en del illamående och låren som känns lite stumma, men behöver knappt låren på denna platta sträcka! Behöver bara kunna rulla på. Lerigt big time första biten dock och det går segt. Men med milen kvar blir det fina stigar och vi flyter på. Här inte kunnat springa här varken 2017 eller 2018, så det var också ett av målen för året att kunna springa Buje-Umag, det går ju!

Tar oss förbi två röda löpare på vägen, men blir också passerade av en. Harald vill ta upp jakten, vi försöker, jag får krampkänningar och får hojta till att dra ner på tempot. I med magnesium och bara köra på. Sista 2-3 km går riktigt bra och jag drar igen. In på upploppet och möter Branislavs och Markos jubel! Härligt! I mål på 23.30! Nästan 5 h snabbare än 2018. Galet! Visar sig vara en 15:e plats dessutom. Ett mål jag hade innan, men vägrade fokusera på och lägga energi på under loppet, var att komma topp 20, ett annat var att komma under 24 h. Lyckades med båda! Så grymt nöjd!

57343485_2258130121092825_7830531752127889408_o
Passerar mållinjen hand i hand med Harald Kaltenbacher från Österrike.

Harald tar en öl med oss efteråt, men jag får inte i mig något, vatten, öl eller Red Bull. När jag sen reser mig blir jag yr, illamående och svimfärdig. Brane tar med mig till sjukvårdspersonalen. Får lägga mig en halvtimme med vätskedropp och känner mig sedan både pigg och hungrig! Härligt!

57362521_2256418514597319_2883812643657744384_o
Med medaljen på britsen med vätskedropp.

Käkar mat och hejar sen på Aramis som kommer in på en grym tid han med, PB för honom med 2 h!

57377339_2108491275935248_5621898756359192576_n
Jag, Branislav Pavic och Aramis Sasinka.

Tack Istrien för denna gången, vi ses igen!

Energi:
Sportdryck: Tailwind Nutrition diverse smaker, i softflaskor från just Tailwind
Gels: High 5 äpple
Skor: Hoka Speedgoat 3
Väst: Ultimate Direction Ultra Vest Signature 4.0

Resultat:
Plats 16 totalt (15:e i herrklassen 10:e i klass Senior M) av 365 startande, varav 101 st bröt, de allra flesta av dem i Brgudac efter 57 km.

Tack Tailwind Nutrition Sweden och MultiTriathlon för erat stöd till min satsning!

1504, 2019

Så var tävlingssäsongen igång

By |april 15th, 2019|Jessica Pariola Fridlund, Produkter|0 Comments

 

I lördags drog tävlingssäsongen äntligen igång! Eller äntligen och äntligen, så kändes det inte dagarna innan. Hade väldigt blandade känslor med tanke på sjukdom.

Jag startade med samma tävling som förra året, Heleneholm halvmarathon. Då gjorde jag 1.27.27 och satte pb med 2,5 min. Jag visste att ett nytt pb fanns i kroppen, jag hoppades bara jag hunnit återhämta mig och ladda om ordentligt.

Förra året blåste det väldigt mycket och även i år var det en del vind. Dock mindre, och det var även färre plusgrader än förra året. 3 grader visade min bil när jag rullade in mot tävlingen. Därför valde jag långa tights och även en långärmad tröja under mitt linne. Tröjan jag hade på mig var en 2XU kompression tröja, och den var helt perfekt! Inte för varm men tillräckligt för att jag inte skulle frysa. Det gjorde jag bara om händerna :)

Starten gick och jag öppnade lite defensivt. Jag ville känna av kroppen och hellre öka och känna mig stark på slutet än gå in i väggen. Efter varv 1 kände jag mig väldigt stark trots en del kilometrar under 4 min. Ökade farten och avslutade sista 5 km på 3.55, 3.56, 3.55, 4.01 och 3.50. Sista 5 gick snabbare än de första 5 och sista km var dessutom den snabbaste av alla. In i mål på 1.25.03 (spurtade för sent :)) och pb än en gång med 2,5 min. Blev dessutom en 1:a plats. Så nöjd! Hade hoppats på att ta mig ner mot 1.26, så riktigt gött att det blev ännu bättre! En riktigt bra start på säsongen!

thumbnail_IMG_1529 Foto: Christer Thorell

Var även seriepremiär i fotbollen igår. Vinst med 11-0 :)

704, 2019

Snart dags

By |april 7th, 2019|Jessica Pariola Fridlund, Produkter, Triathlon|0 Comments

 

Ännu en vecka till ända, vilket innebär att tävlingssäsongen drar igång om 6 dagar!! Jag startar på samma sätt som förra året, med en halvmara. Som vanligt blandade känslor, mest för att tiden går så ruggigt snabbt så man inte hinner reflektera över träningen och helt plötsligt känns det knappt som man tränat! Jag var nere på tider på träning för några veckor sedan som jag bara kunnat drömma om, men det var innan magsjukan slog till. Det har tagit betydligt längre tid än vad jag trodde det skulle göra att återhämta sig från den, vilket bygger på de blandade känslorna inför vad som komma skall. Men man får tänka på och framförallt lita på vad man faktiskt har i bagaget: en bra grund!

Har blivit en del bra pass i veckan där jag känt att jag kunnat trycka på bra, framförallt i cyklingen. Löpningen har känts sådär fram till idag, då kändes det betydligt bättre. Dagens pass bestod av 4×2 km i halvmaratempo. Har ingen aning om vad det kan tänkas vara. Mitt pb är på 1.27.27 vilket blir i snitt 4.09 per km. Målet idag var att hitta ett “behagligt” tempo där ben och puls kändes bra. Snittade 3.57, 4.00, 3.57 och 3.54. Detta är absolut inget tempo jag kan hålla en halvmara, men det var en bra känsla. Benen kändes bra och pulsen var lägre än förväntat! Precis vad som behövdes för att få upp självförtroendet lite :) Den lätta löpkänslan infann sig inte riktigt, men den kommer!

Ibland när jag vill ha en liten extra push inför ett tufft pass brukar jag dricka en flaska Vitargo Professional. Har använt mig av det i några år nu och är supernöjd. Det är också den jag alltid dricker inför alla lopp! Ibland behöver en ickekaffedrickare lite koffein :)

 

3103, 2019

På gång igen

By |mars 31st, 2019|Jessica Pariola Fridlund, Produkter, Träning, Triathlon|0 Comments

 

Det sägs att alla årets influenser och sjukdomar är värre än vanligt. Jag är beredd att hålla med. Min magsjuka har hållit på i 2,5 vecka nu. Den nådde sin kulmen förra veckan, men det har tagit 1,5 vecka efter det innan jag först idag börjar känna mig som vanligt igen. Aptiten har varit borta och jag har haft svårt att få i mig ordentligt med mat.

I måndags testade jag springa men mådde inte alls bra av det. Därför togs beslutet att skippa löpningen under veckan och bara köra lugna pass. Detta gjorde jag och efter att ha mått bättre i torsdags tänkte jag att det var dags att testa köra enligt schema från och med i fredags. I fredags kom dock något bakslag så jag hade ont i magen och fick besöka toaletten ett x antal gången. Men, allmäntillståndet kändes fortsatt bra så jag körde mitt planerade 3h cykel. Och det gick över förväntan!

Igår blev det triathlonlördag med ett kort och hårt simpass samt ett brickpass med 90 min cykel och 30 min löp. Kände mig inte helt hundra efter fredagens bakslag, och var lite rädd för att ta den där löpturen. Jag vill inget annat än att kunna springa nu eftersom mitt första lopp är om 2 veckor och just löpning. Det blev 7 km i 4.20-fart så det var bättre än förväntat. Men magen ville inte alls på slutet och jag hade inte kunnat springa många meter till.

Dagens pass bestod av 4x2km i halvmarafart. Har ingen aning om vilken fartform jag är i nu, men jag la mig på 4.04-tempo och genomförde alla intervaller i den farten med en bra puls och framförallt utan magproblem! Så skönt! Därefter blev det en fotbollsmatch som vi vann med 6-1, och även den kändes bra. Kanske har det vänt nu!

När jag kör viktiga och tuffa pass så är det just extra viktigt med bra kläder! Idag sprang jag i mina 2XU-tights som är riktigt riktigt bekväma! Vill man ha en hög midja så är mudden bred, men den går också att vika ner om man hellre vill ha dom på höften. Känns knappt som att man har något på sig :)

2603, 2019

Roadtrip med Sweden Runners

By |mars 26th, 2019|Sweden runners|0 Comments

 

Förra veckan var jag och Petra ute på roadtrip och besökte Sweden Runners löpargrupper i Norrköping, Kungsängen och i Göteborg. En väldigt rolig vecka vecka där vi blev bjudna på härliga träningspass och framförallt så fick vi träffa Sweden Runners medlemmar och ledare!

Inför dessa besök och dessa träningspass med grupperna så valde vi att göra lite mer jippo av det och vi tog med produkter ifrån våra partners, vi erbjöd billigare medlemskap, hade utlottning på fina priser och alla deltagare fick varsin fin röd buff av MultiTriathlon!

Det var många nya deltagare som kom och var med och tränade och provade på sitt första träningspass med Sweden Runners dessa dagar vilket är jätteroligt. Och våra ledare får ett strålande betyg för jag tror att alla nya som kom och prova på träningen valde att teckna medlemskap i Sweden Runners!!!

I Maj månad så kommer vi ge oss ut på roadtrip igen och vi kommer då besöka våra löpargrupper längre söderut i Småland, Blekinge och i Skåne. Detta ser vi fram emot och vi hoppas på att träffa massor av medlemmar och flera förhoppningsvis nya medlemmar! På vår Facebooksida under evenemang kan ni se vilka datum det är som vi kommer på besök och tar med oss fina produkter ifrån våra partners, har utlottning av fina priser och mycket mer!

Näst på tur står Löparkalaset i Ruddalen, Göteborg där man har möjlighet att delta på 1-timmes, 3-timmars, 6-timmars eller 6-timmars stafett. Tidslopp som absolut inte är så farligt som det låter utan det är verkligen ett lopp för alla! Läs gärna mer om Löparkalaset och hoppas vi ses i Göteborg lördagen den 13 april!

MultiTriathlon står för fina priser till Löparkalaset men jag hoppas också att ni ställer upp med ett lag på stafetten ;)

/Marcus

kungsangen10 norroping10

2403, 2019

Ofrivillig paus

By |mars 24th, 2019|Jessica Pariola Fridlund|0 Comments

 

Precis som rubriken säger så blev det ofrivillig vila denna vecka. I tisdags kände jag mig inte riktigt hundra under dagen och efter att ha hållit i en utbildning på jobb och ”slappnade av” så mådde jag sämre. Frös och hade lite feberkänsla så valde såklart att ställa in mitt planerade löppass. Hade ingen feber, istället växte en märklig känsla i magen fram. Låg i soffan hela onsdagen, ömsom varm och ömsom frusen och med ett märkligt magont. Sen bröt det loss på kvällen och jag var uppe säkert 20 gånger på toaletten den natten (överdriver inte )! Även torsdagen spenderades på soffan med magont från helvetet. Kunde inte röra mig och hade inte ork ändå så. Först i fredags kunde jag vara uppe utan att det kändes som att benen skulle vika sig. Små steg och så lugnt det bara gick. Har fortfarande dålig aptit och kämpar med att få i mig mat!

I går hängde jag med ett gäng och sprang 10km. Sprang lugnt men pulsen stack iväg ändå, tydligt bevis på att något inte står rätt till. Men kändes bättre än förväntat ändå och det var skönt att få röra på sig lite.

Idag tog jag mig tillbaka till ordinarie träningsschema, men det var mest för att det stod 90 min ganska lugn cykling. Kändes okej, men pressade inte kroppen något, känns bara onödigt. Avslutade med lite rörlighet, är otroligt stel och tight i bröstryggen. Så det försöker jag ändra på :)

Imorgon står dryga 15km löp på schemat så det hoppas jag kunna genomföra enligt plan! Därefter väntar en riktigt rolig träningsvecka :)

2403, 2019

Träningen gjord

By |mars 24th, 2019|Mikael Gottberg|0 Comments

 

Nu har jag kommit till den punkt där allting bara går utför… Eller? Ja på sätt och vis! Jag har nu under nästan tre månader tränat mer än jag gjort under någon tidigare tremånaders period och har bara taperingen fram emot 100 miles of Istria kvar nu.

Det är dock fortfarande 2,5 veckas träning kvar och inom denna period ryms även ett millopp nästa helg där målet är att springa hårt men kontrollerat som en sista formcheck. Att formen växt genom den ökade träningen är dock ingen hemlighet, det vet jag redan. Jag ser det genom många olika parametrar, jag tränar i samma tempo som tidigare men med betydligt lägre ansträngning. Jag springer snabbare och snabbare på mina intervallpass utan ökad ansträngning.

Skärmklipp 2019-03-24 21.04.35
Ännu ett bevis på den analkande formtoppen.

Jag kommer fortsätta även de kommande veckorna med att stärka upp ben och bål ytterligare med de tunga basövningarna på gymmet för att lägga på den lilla extra procenten det kan ge under tävlingsdygnet 12-13 april.

Skärmklipp 2019-03-24 21.07.06

Guld värt för mig i denna satsningen har varit samarbetet med MultiTriathlon som försett mig med kvalitativ utrustning som t.ex. denna Ultra Vest från Ultimate Direction som sitter tight, bekvämt och ger otroligt bra komfort under löpningen även med mycket packning i. Jag har nu testpackat den med så mycket som jag ommer bära med mig under de 168 kilometrarna i Kroatien och den satt fortfarande som gjutet.

Även ett stort tack till Tailwind Nutrition Sverige och deras sponsring av mig med sportdryck!

Skärmklipp 2019-03-24 21.07.33

Jag har fått till några riktigt grymma pass även under detta sista högmängdsblocket, bland annat ett socialt pass förra helgen där vi var 14 st som startade kl 8 på lördagsmorgonen för att samla höjdmeter i Änggårdsbergen. De flesta hängde på i alla fall 2-3 timmar och fick ihop en ansenlig mängd. Jag, Niclas och Fredrik körde på hela vägen tills vi hade passerat höjden för Sveriges högsta berg, Kebnekaise. By far den högsta mängd ackumulerade höjdmeter jag samlat på ett träningspass och utan nummerlapp på. Var lite trött i ben och rumpa två dagar efteråt, men det var ett typiskt sånt pass som därefter gav en riktigt skjuts i formen!

Skärmklipp 2019-03-24 21.06.37

Så nu är det dags att sänka mängden, såväl antal kilometer som höjdmeter, gradvis fram emot tävlingen. Men kommer att hålla uppe intensiteten på kvalitetspassen och hoppas få den där riktigt goa känslan där det bara spritter i benen under andra veckan i april när det är dags att flyga ner till Trieste, Italien för vidare bilfärd genom Slovenien in i Kroatien.

1703, 2019

Kroppen bestämmer

By |mars 17th, 2019|Jessica Pariola Fridlund, Produkter, Träning, Triathlon|0 Comments

 

Ännu en vecka är slut och således har man ännu en veckas träning i kroppen. Denna vecka har dock varit riktigt seg. Det började i onsdags när jag skulle springa 4×3 km och inte alls kände mig hundra. Lite tung andning. Tänkte att det kanske berodde på att jag var tvungen att köra passet kl 5 på morgonen för att få ihop dagen. Men var ganska seg under torsdagen också och sen var det iaf en skön vilodag i fredags. I lördags skulle jag springa 24 km varav 21 km i pulszon 3. Jag märkte omgående att benen var tunga men framförallt att pulsen drog i väg snabbt och var alldeles för hög i förhållande till tempot jag höll. Jag valde då att dra ner på tempot och korta ner passet något. Har varit lite småsnuvig och haft huvudvärk så uppenbarligen är det något skit i kroppen. Är det något jag lärt mig på senare år så är det att låta kroppen bestämma. Nu var jag inte tillräckligt dålig för att skippa träningen, men fick istället lyssna på kroppen och låta den bestämma fart. Detta är något som för mig är väldigt viktigt, då jag personligen tror att man blir sämre om man fortsätter pressa på för hårt. Pulsen för mig är ett väldigt bra riktmärke! Annars är det ganska enkelt att ta reda på vad som är fel, tex om man inte ätit eller sovit tillräckligt. För mig innebär ett hårt pass extra mat och ett tips är att ladda lite extra med Vitargo!

Idag kändes det iaf lite bättre och jag har kunnat avverka mina pass enligt plan. Ikväll spelade jag fotbollsmatch och då kändes det faktiskt riktigt bra. Så hoppas att vad det än var är borta! Var även på årsmöte med triathlonklubben och fick en fin utmärkelse :)

thumbnail_IMG_1323

1003, 2019

Söndagslöp

By |mars 10th, 2019|Jessica Pariola Fridlund, Produkter, Sweden runners, Träning, Triathlon|0 Comments

 

Idag stod det två timmar löpning på schemat i pulszon 2, men när man blir inbjuden till att springa med ett gäng vassa herrar tackar man inte nej! Det blev alltså lite längre, ca 34 km. Långpass är alltid lite roligare med sällskap. Snittet blev ca 4.42/km och med en fin känsla genom hela passet. Mycket snack och skratt, med andra ord ett trevligt och lyckat löpppass. Pulsen slutade på låga zon 3, så inte jättemycket högre än ordinare plan. Välbehövlig känsla efter veckans intervaller som gick riktigt dåligt. Men det kan ju inte alltid gå bra :)

Därefter ledde jag grymma gänget i Swedenrunners genom ett tufft backpass, att leda andra är nästan lika kul som att själv springa :)

thumbnail_IMG_1277

 

Jag får ofta frågan vad jag har för skor och vad man bör ha. Finns oändligt många märken… På mina fötter sitter ofta Hoka One one Tracer, tyvärr har jag dock inte den snygga färgen… än… Oavsett en väldigt skön och bra sko som jag är supernöjd med. Tänk på att skaffa ett “vettigt” märke och att inte ha för gamla skor! Minst ett nytt par varje år. Och tänk på att inte använda gamla skor trots att de knappt är använda. Gummit och dämpningen förstörs ändå. Sen älskar jag mina Hoka one one recovery mellan träningspassen! Grymt skön återhämtningsko!

 

Annars har det varit ännu en vecka med en bra feeling på cykeln! Det är en enorm skillnad att sitta på sadeln denna uppbyggnadsperioden kontra förra årets. Förra årets träning och tävlingar är ett bra bagage att ha med sig. Känslan nu är betydligt lättare och bättre än när man startar upp helt grön.

Ser just nu fram emot nästa veckas träningar :)

 

303, 2019

Fin träningshelg

By |mars 3rd, 2019|Produkter|0 Comments

 

Helgen lider mot sitt slut och den har varit innehållsrik och rolig. Rent träningsmässigt alltså :)

I fredags började jag med en “undersökning” för att se vad jag kan förbättra rörlighetsmässigt. Min kropp samspelar inte riktigt vilket gör att jag är otroligt stel på vissa ställen och överrörlig på andra. Det är en av anledningarna till att jag jobbar mycket med min överkropp och armföring när det kommer till löpningen. Nu har jag fått rörlighetsövningar och styrkeövningar som ska förbättra detta, så jag ser fram emot att dra igång med det på allvar. Därefter blev det 3100m simning med enormt tunga armar.  Men gick hyfsat snabbt trots dålig känsla :) Ibland tänker jag att jag borde simma snabbare eftersom jag är simmare i grunden, men det är trots allt 18 år sedan jag slutade och simningen återupptogs lite mer på allvar först förra året.

Igår sprang jag 18 km till en fotbollsmatch (2 km uppvärming, 15 km @ 4.35, 1 km lugnt) och spelade därefter 90 min. Vinst med 4-0! Jag spelar mittback och det är en väldigt rolig position, men jag gillar också ytterback där man inte bara får försvara utan också springa så mycket man vill på kanten ;) Fotboll är inget jag har jättemycket tid för såklart och det är “bara” division 4 som gäller. Det är skönt med ett avbrott från all soloträning och att få hänga lite med bara tjejer. Jag är ju enda tjejen på mitt jobb :)

thumbnail_IMG_1209

Och idag blev det vasaloppscykling! Hoppade upp på cykeln när starten gick och slutade trampa 4h och 40 min senare! Riktigt härligt pass! Enervit cola och citron som energi än en gång! Väldigt bra och goda gels! Inför helgen fyllde jag också på med Enervit magnesium, som smakar otroligt gott!

 

 

 

303, 2019

Sista blocket

By |mars 3rd, 2019|Mikael Gottberg, Träning|0 Comments

 

Jag blickar nu fram emot det sista riktigt tunga träningsblocket inför 100 Miles of Istria, världscuploppet över 168 km och 6500 positiva och 6800 negativa höjdmeter i April. Fokus under detta blir att hålla uppe mängden, samt att ytterligare försöka öka mängden höjdmeter något. Jag har under januari och februari lyckats samla drygt 20 000 ackumulerade höjdmeter och känner mig nu riktigt stark i backlöpningen, både uppför, där mycket ändå kommer att handla om effektiv hiking med stavar snarare än löpning. Men jag tror även jag kommer att stå emot bättre i år utför, hoppas på att slippa alltför slitna framsidor på låren tidigt i loppet.

34258496_775855949286159_3187424955553808384_o
En vy över en av klättringarna på banan i Kroatien.

52895318_949922721879480_6680441459897794560_o
Bra mängd hittills under året.

Jag har lyckats behålla en bra blandning i träningen mellan lågintensiva, men långa och tunga höjdmeterspass, varvat med betydligt mer tempofyllda pass bestående av hårdare intervaller och tröskelpass. Jag upplever att denna mix fungerar bra när jag håller mängden tempolöpta kilometrar kring 10 % av den totala veckomängden. Och jag har även fortsatt med min styrketräning, både lättare vardaglig styrketräning och foamrolling ett par gånger i veckan och träning på gymmet med tunga basövningar. Här hade jag ambitionen att hinna med även två sådana pass i veckan, det har inte riktigt blivit så ofta utan istället kring en gång i veckan och ibland en gång varannan vecka. Mycket av tidsbrist, men även då jag många dagar känt mig rätt nedtränad och inte velat lägga på ännu mer stress på en redan sliten kropp. Allt är en balans, att våga träna upp till en hårfin gräns för att kunna utvecklas, men inte gå över den och jag håller mig hellre lite mer på den säkra sidan än gör om misstagen från 2015-2016 då jag var skadad i tre längre perioder.

52914052_1470921363044700_145300135193083904_n
Härlig klipplöpning i södra Bohuslän.

Ljuset som kommer nu med den antågande våren gör också mycket för den mentala orken att bara “bomba på med träningen” och flera pass den senaste veckan har varit riktigt mentalt boostande!

52944630_796193340742849_6513363899188772864_n
Solen över havet i Aröd.

53480647_969522586590315_4178981682696683520_n

Skovalet till de 168 kilometrarna i Kroatien kommer att bli Hoka One One Speedgoat 2, en grymt skön sko för långa distanser och som har fantastiskt grepp på varierande underlag tack vare Vibramsulan!

2402, 2019

Bra löpvecka

By |februari 24th, 2019|Jessica Pariola Fridlund, Produkter, Träning, Triathlon|0 Comments

 

Denna vecka har varit en återhämtningsvecka. Lugna cykelpass, ett lagom simpass och två löppass. Löppassen var dock hyfsat tuffa, det är ju trots allt löplopp jag drar igång säsongen med. Det var iaf en fantastiskt känsla på både intervallpasset och distanspasset!

I onsdags sprang jag 5×4 min med 2 min ståvila mellan varje intervall. Brukar oftast köra såna intervaller på fysträningen på jobb på löband och då brukar jag lägga mig på ett snittempo på 3.38-3.45. Nu är vårt gym i en källare där det blir otroligt varmt så det underlättar inte direkt :) Sist jag körde ute så var det 1km intervaller för ett par månader sedan och de låg långsammare än löpbandstempot. Men denna gång fick jag till ett snitt på 3.26-3.30 på alla (utomhus). Jag sprang med min löpgrupp i Sweden Runners och man blir ju alltid lite extra pepp i grupp! Men det gick mycket snabbare än vad jag trodde det skulle gå :)

I går var det dags för veckans bäst pass enligt mig :) 21 km i pulszon 3-4. Ett pass helt i min smak: långt och hårt men kontrollerbart! Jag sprang 21,1 km för att se vad halvmaran landade på och även den gick snabbare än vad jag trodde den skulle göra: 1.28.34! Mitt pb är 1.27.27, så att springa på 1.28 på en träning i februari känns fantastiskt :) Snittpulsen låg på 160, vilket är första slaget i zon 4. Mitt första lopp är just en halvmara så den ser jag riktigt mycket fram emot nu!

Igår testade jag att springa med mina Oakley Frogskins och de var helt enkelt magiska!

thumbnail_IMG_1129

 

1502, 2019

Tidiga morgnar

By |februari 15th, 2019|Jessica Pariola Fridlund, Produkter, Träning, Triathlon|0 Comments

 

Jag är verkligen ingen kvällsmänniska och tränar 1000 gånger hellre på morgonen än på kvällen. Uppstyrda pass på kvällen, dvs inte min egna soloträning, går hur bra som helst. Men jag har ibland skjutit på min egna träning för att ta den ganska sent på kvällen och det blir i princip aldrig av. Att sticka ut och springa runt 17-18 går bra, men helst inte senare än det.

Jag försöker få ihop min träning så att den påverkar min familj så lite som möjligt. Jag har mina barn varannan vecka och då blir det mycket förmiddagsträning när dom går i skolan. På helgen blir det då oftast tidigar morgnar så jag är hemma igen tills de andra ska gå upp. Det är inga problem så länge jag får någon sovmorgon då och då och inte måste gå upp svintidigt hur ofta som helst.

Denna veckan blev det några ofrivilliga tidiga morgnar :) Både cykel och löp har avverkats tidigt, då ett av barnen varit sjuk hela veckan. Sitta och cykla ett kortare pass inne när barnen är hemma är inga konstigheter, men det funkar inte riktigt när dom är sjuka (=ledsna och mammiga). Men för mig handlar det inte OM jag ska träna, utan NÄR jag ska träna. Alla har vi 24h på ett dygn, det gäller att utnyttja dom väl. Ska tillägga att jag väldigt sällan tummar på sömnen, den är extremt viktigt. Och mina arbetstider underlättar självklart!

Känns nästan som våren är på ingång, här nere i södra Skåne har det varit 7 grader nu några dagar. Men kylling som man är så vill jag tipsa om två produkter som hjälper mig att hålla mig varm: Röjk Superwear korta tights samt Craft handske (inte bara varma, utan med bra reflex också!).

 

1402, 2019

Det går bra nu

By |februari 14th, 2019|Mikael Gottberg, Träning|2 Comments

 

Jag är nu inne i det första av två riktigt tunga träningsblock á tre veckor fram emot formtoppning och huvudlopp. Denna typ av tunga grundträning kan, som jag upplevt det, ge två olika effekter. Antingen känner jag mig trött och rätt tung hela blocket igenom, för att när jag kommer till den lättare träningsveckan efter fyra veckor känna att det släpper och formen kommer. Eller så blir det som nu, att jag trots hög mängd, nivåer per vecka som jag enbart kom upp i under några enstaka tillfällen 2018, känner att formen snarare stiger ju mer jag tränar! En rätt skön känsla helt enkelt, men som också kan få en ur spår om man därigenom tänker “Ja men detta går ju så bra att jag borde kunna träna ännu mer/tuffare” och därigenom ökar och drar på sig problem som skador eller dylikt. Jag är trygg i att jag trappat upp träningen både vad gäller mängd och intensitet tillräckligt som det är och kör på enligt det träningsprogram jag lagt.

En ny detalj i min träning som jag tror kan ha bidragit till denna positiva effekt är införandet av sportdryck från min sponsor Tailwind Nutrition på alla långpass, detta har jag tidigare hållt mig till enbart något enstaka pass före tävling och sedan under tävlingen för att hålla nere kostnaderna, jag är ju trots allt student och fembarnspappa =)

Men även genom att använda ett kosttillskott från Watt, RM1 Recovery Mix, efter de pass där jag känt mig sliten muskulärt efteråt. Jag har tidigare ansett att kosttillskott överlag inte gett mig något då jag äter en allsidig kost och inte upplevt någon direkt effekt av t.ex. proteinshakes och liknande. Men denna produkten tillför det som behövs direkt efter utmattning och som är svårt att få i sig genom kosten. Detta upplever jag har bidragit till en tydligt förbättrad återhämtning jämfört med tidigare och har bidragit till att jag inte känt mig lika sliten som innan när det är dags för nästa pass.

 

wattbcaa

Loppet som är vårens huvudmål, 100 miles of Istria, har jag sprungit en gång tidigare, 2018, men även 2017 då jag sprang en något kortare sträcka, 108 km. Skillnaden i min förberedande träning i år, förutom den ökade mängden, är att jag lagt in betydligt mer av och mer regelbunden backträning. 2017 tog mina lår helt slut av de många och långa nedförsbackarna i den subalpina miljön strax söder om de slovenska alperna. 2018 var det istället klättringarna uppför som knäckte mig. Därför gör jag nu ett ärligt försök att förbättra mina chanser till ett lopp där jag känner att jag får ut maximalt av mig själv genom denna träning. Det är en så tråkig känsla när man tvingas gå stora delar under de sista timmarna av loppet för att bergen har knäckt en på det ena eller andra sättet.

MIcKe
Träning med stavar upp och nedför de brantaste backarna i Änggårdsbergen.

sunny

Hittills har jag klarat mig från förkylningar och magsjuka som härjat bland barnen i år. Det känns skönt! Bara att köra på nu.