0251-131040 (08-16)|info@multitriathlon.se

Blogg.multitriathlon.se - Multisport, rullskidor & triathlon

blogg.multitriathlon.se

2201, 2019

Vem är jag?

By |januari 22nd, 2019|Multisport, Sweden runners, Träning, Triathlon|0 Comments

 

Hej alla!

Jag är ny här, men ser väldigt mycket fram emot att få dela med mig av min träning och mina tankar. Tycker själv det är otroligt inspirerande och intressant att läsa om andra.

Jag heter Jessica och bor i Trelleborg, staden längst söderut i Sverige. Jag är snart 34 år, jobbar som heltidsbrandman i Ystad och bor i en villa tillsammans med min man och våra tre barn som är 6,7 och 10år. Vid sidan om sysslar jag även med löpcoaching, både via eget och som ledare i SwedenRunners. Mitt allra största intresse bortsett från familjen är träning och framförallt långdistans.

Jag började som elitsimmare, men slutade redan när jag var 16 år. Därefter började jag spela lite fotboll mest på skoj, men det gick så bra och var så kul att jag fortfarande håller på med det och har varit uppe och vänt som startelvespelare i div 2. Har dock inte samma tid för det som förr.

För ca 5 år sedan fann jag OCR och tyckte även det var väldigt kul! Under några år sprang jag hem lite pallplatser där jag rankar mitt VM-guld 2016 i åldersgruppen 30-34 allra högst!

I samband med detta började jag även löpträna i början av 2015, men blev tyvärr skadad (stressfraktur). När jag äntligen var skadefri var jag mer sugen än nånsin på löpning, så hösten 2015 var jag igång igen och ville ha en riktigt tuff utmaning att ta mig tillbaka till, vilket resulterade i en anmälan till Ironman i Kalmar. Ska då tillägga att jag aldrig innan cyklat och att det var väldigt väldigt många år sedan jag slutade simma.

I augusti 2016 var det dags och jag kom i mål på en tid på 10.42, vilket jag var väldigt nöjd med eftersom jag hade 11h som mål.

Under 2017 körde jag lite vad jag kände för, bla testade jag swimrun för första gången. På min första tävling tillsammans med min kompis Natta så kvalade vi in till ÖtillÖ-VM, vilket var en otrolig utmaning att ta sig igenom. Inte nog med att det är ett långt och tufft lopp, det blåste dessutoom 12-15m/s. Vi slutade 5:a. Annars blev det en del gott och blandat, en del löpning, nåt triathlon osv.

Förra året bestämde jag mig för att än en gång köra Ironman och hade ett fantastiskt år. Slog pb på det mesta, bland annat så sprang jag halvmaran på 1.27.27, maran på 3.10.00, halv-IM på 4.39.05, MEN framförallt så kom jag i mål på Iroman på en tid som jag aldrig kunnat drömma om: 10.00.18! Detta mycket tack vare min coach Wictor.

Tanken var inte köra Ironman i år igen, men eftersom jag var så nära 10h så blev det så ändå :) Nu ligger jag i träning inför det, som är årets stora mål! Men blir lite andra tävlingar på vägen också.

Detta får avsluta mitt första inlägg :)

 

 

 

801, 2019

Årets första träningspass med Sweden Runners

By |januari 8th, 2019|Sweden runners|0 Comments

 

Tjohoo idag så var det dags för årets första träningar för en del av Sweden Runners löpargrupper i vårt land! Och det blev riktigt bra uppslutning på alla orter med många nya och gamla medlemmar vilket verkligen är jätteroligt att se. Känslan är att 2019 kommer bli ett år då många löpare kommer bli en del av Sweden Runners och många fler kommer att börja träna tillsammans med våra löpargrupper. Förhoppningsvis så får vi också startat upp flera nya löpargrupper på nya orter under 2019!

Själv är jag ledare i för löpargruppen i Älvdalen tillsammans med min bättre hälft Petra och jag tycker det är fantastiskt roligt att vara ledare. Jag säger inte bara detta för att jag är en av grundarna av Sweden Runners utan jag tycker verkligen att det är en av dom bästa stunderna på hela veckan!

Idag blev vi ett stort gäng i Älvdalen och det är lite trixigt just nu var man ska hålla träningarna och var man kan springa nånstans. Att snön ställer till vill jag inte säga men det gäller att vara lite extra finurlig när man planerar veckans pass. Nu hade vi iallafall tur med att det kom ett ordentligt snöfall igår som gjorde att vi fick fina vintervägar igen och då blir det inte riktigt lika halt utan det funkar fint att springa med tex ett par Hoka Jaw som jag hade på fötterna idag. Många i gruppen använder också sig antingen av Best Grip som är lösa dubbar som du kan skruva upp i skon och det funkar faktiskt väldigt bra!

Nu hoppas vi på ett fortsatt stort deltagande i Sweden Runners löpargrupper och vi syns på träningen nästa vecka!

/Marcus

Sweden Runners i Norrköping

Sweden Runners i Norrköping

Sweden Runners i Älvdalen

Sweden Runners i Älvdalen

2012, 2018

Bygger för säsongen 2019

By |december 20th, 2018|Mikael Gottberg, Träning|0 Comments

 

Ett mål med säsongen 2019 är att kunna fortsätta min härliga utvecklingskurva från de två senaste åren, där jag från att ha testat ultralöpning för första gången kommit till att stå på pallen två gånger under 2018. För att lyckas med detta har jag två nycklar:

– Skadefrihet och kontinuitet
– Att kunna öka träningsmängden

För att uppnå båda dessa, där båda målen är totalt avhängiga varandra, kommer jag under grundträningen att lägga in två pass med tyngre styrketräning i veckan. Jag kommer även att jobba på med stretch, foamrolling och rörlighetsträning under denna period. Detta gör jag för att ge mig själv så bra förutsättningar som möjligt att få fortsätta min utveckling och göra det på ett hållbart sätt.

Skärmklipp 2018-12-20 21.11.42
Raka marklyft är en av övningarna för att öka styrkan och tåligheten.

För att kunna träna och tävla på den nivå jag vill är också produkterna viktiga, som jag nämnt i tidigare inlägg så använder jag mycket material härifrån MultiTriathlon, som håller mycket hög kvalitet. Nu har jag även fått klart med en energisponsor för säsongen 2019, Tailwind Nutrition, som kommer att förse mig med den energi och elektrolyter jag behöver under träning och lopp. Det var Tailwind jag använde mestadels under mitt senaste lopp, Tjörnarparen 100 miles, och det fungerade kanonbra och magen höll loppet igenom, så det känns kanon att nu ha dessa två samarbeten som stöd för mitt tränande och tävlande under 2019!

Tailwind

 

Under resterande del av 2018 kommer jag fortsatt att ta det något lugnare med löpningen, sprang mitt första pass efter 100 miles-loppet häromdagen och håller mängden låg någon vecka till för att inte riskera några bakslag innan det är dags att gå in i fyra månaders uppbyggnadsträning fram emot nästa viktiga lopp, 100 miles of Istria i Kroatien i april.

1212, 2018

Tjörnarparen 100 miles – Race Report

By |december 12th, 2018|Mikael Gottberg, Produkter|0 Comments

 

Jag hade fått till fem månader med riktigt bra träning inför loppet, men trots detta känt en mer och mer vikande form de sista två månaderna, mycket till följd av stress och återkommande småförkylningar. Men jag var trygg i att jag hade fått till den mängd jag behövde och den längd jag behövde på långpassen. Fine 100 Miles är då aldrig någon lätt sak att ta sig igenom, men det blir otroligt mycket mindre plågsamt med rätt förberedelser.

48348615_2182663958639442_2991683161068404736_o
Utrustningen som användes mestadels under loppet. Från MultiTriathlon syns här en Hoodsweater från Aclima, Ullkalsonger från Aclima, en MultiTriathlon-buff, Crafthandskar, en Ultra Vest från UD och Hoka One One Speedgoat 2.

Och jag trodde även jag hade förberett allt inför loppet, inklusive hur jag skulle ta mig dit. Började morgonen i Tyringe och tog tåget till Hässleholm där bussen till Tjörnarp, som ersatte Pågatåget, skulle ta mig vidare. Men jag och en löpare till, Kristian från Stockholm, blev utan buss. Som tur var lyckades vi få en samordnare på platsen att förstå att vi inte kunde vänta en timme utan han sa till slut till föraren av en annan buss, som skulle ersätta Öresundståget och gå direkt till Lund, att köra vägen om Tjörnarp. Starten räddad! Hade skickat min dropbag med Aramis, Branislav och Carlos ner till Skåne, den dök upp ungefär samtidigt som jag och då hade jag 25 min på mig att bli färdig. Ingen stress tänkte jag, hade ju packat västen och allt färdigt dagen innan, skulle bara fylla på vatten i princip. Kom trots det bort till starten med bara 4 minuter kvar  trots det var Brane och Carlos ännu senare och dök upp under nedräkningen till start

48389783_2182664028639435_786345959993901056_o
Race Director Lars Hector ger de sista instruktionerna till de startande på 50 och 100 miles samt kilometer, alltså fyra distanser med gemensam start.

Kommer iväg och inser att jag glömt knyta fast mina gaiters och att ladda fram banan för navigering i klockan. Får igång navigeringen efter någon kilometer och kan starta klockan. Springer lugnt ihop med Brane och Carlos, som ska springa 100 km, som alltså startat samtidigt som 50 och 100 miles samt 50 km. Aramis drar ganska tidigt iväg från oss i ett högre tempo.

48376643_2182663918639446_8201218585465454592_n
Starten går ut på den 5 eller 8 mil långa slingan beroende på vilken distans man sprang.

Möter Rickard i spåret och pratar en stund innan han springer på i ett högre tempo, han springer 50 miles, men får tyvärr bryta lite senare.

Ser Mervi en bit fram och springer ikapp henne och pratar en stund om våra universitetsstudier innan jag släpper iväg henne, ska inte luras med i hennes 50 miles-tempo, hon blev sen trea på den distansen. Passar på att knyta min ena gaiter medan jag väntar in Brane och Carlos igen, knyter den andra lite senare i en backe

Nu börjar regnet och vi kommer till första depån. Träffar Roger L som peppar och säger att jag ligger bra till, tänker inte så mycket mer på det utan passerar som planerat första depån utan stopp, ska fylla på sportdrycken först på andra depån. Men dricker en mugg saft för att ligga lite plus på energikontot då jag medvetet räknat lite lågt på energiintaget för att kunna ta lite av det som lockar just där och då när jag är i depåerna.

Jag, Brane och Calle rullar och babblar på i regnet. Av och på med extra vantarna, upp och ned med dragkedjan på jackan beroende på om det regnar eller inte, det blir snabbt varmt när det inte regnar. Kilometrarna fram till nästa depå flyger iväg snabbt. Jag och Brane fyller snabbt på det vi behöver och drar ut ur depån, men Carlos verkar bli kvar. Jag har redan från början förberett allt så att depåstoppen ska bli korta och effektiva, så mycket det går utan egen support, och här är funktionärerna fantastiska med snabb hjälp dessutom. Brane väljer att vänta in Calle, jag kör på, vi springer ju ändå olika distanser.

Ganska snart kommer jag ikapp Helle Manvik som jag känner igen från flera tidigare lopp och som jag vet är en stark löpare. Hon säger att jag kan springa förbi om jag vill, men konstaterar att vi båda ska springa lika långt så det är lika bra att spara på krafterna.

Det bildas en grupp med flera 50-mileslöpare också och vi håller ihop de kommande 17-18 km ut till depå Vändan. Denna sträckan innehåller flera krävande partier med branta leriga backar och obanade partier, hinner tänka tanken att detta kommer bli otroligt svårnavigerat på andra varvet i mörkret.

Innan vändning möter vi ett flertal 50-mileslöpare och hinner urskilja en 100-löpare, Martin Scharp. Kommer strax därefter ikapp även Sten Orsvärn som springer 100 och får i depån information, som ska visa sig felaktig, om att det bara är Martin framför oss. Både jag, Helle och Sten konstaterar med ett lugn att det spelar ändå ingen roll nu, det är på andra varvet man kan börja tänka på placeringar och allt ändå avgörs av vem som har mest krafter kvar. Får även löfte om varm, god soppa nästa gång vi kommer ut hit

48180388_2182663965306108_2327403324132818944_n
Soppan i CP Vändan.

Gruppen spricker upp nu och det är jag, Sten och Helle som ger oss iväg och snart hamnar även Sten en bit bakom oss. Inser här någon gång att det är väldigt givande att ha en annan stark löpare att springa ihop med, man hjälper varandra att hålla uppe tempo och driv utan att behöva pusha alltför mycket. Tänker att jag måste släppa om jag känner att jag får slita för hårt för ryggen, men det känner jag inte alls av under första varvet utan det blir mycket av växeldragande.

Möter Marie-Louise som springer 50 miles, efter 50-52 km och hon hälsar glatt!

Känner mig avslappnad och stark, fem mil passeras och även sex. Hinner tänka här att jag känner mig ovanligt opåverkad i benen, jag brukar börja känna tröttheten komma vid 4-6 mil, särskilt när det är blött och sugande underlag. Kommer till depå Galten och får pepp av Roger S som skulle ha sprungit men fick kasta in handduken och istället gör en fin insats som funkis.

Känslan av att vara stark förstärks ytterligare genom kontinuerliga rapporter om att vi knappar in stadigt på avståndet gentemot Martin.

Precis innan varvning i Tjörnarp kommer vi ikapp Martin, så vi är tre 100-miles löpare som samtidigt kommer in i tältet. Helle som har egen support är snabbt färdig och sticker ut, jag försöker sno på utan att missa något. Fyller upp med nya påsar sportdryck, gels, bars och Ahlgrens Bilar. Sticker iväg. Fasen också! Power Bank och laddsladden till klockan, hinner tänka en sekund att skita i det men tack och lov tar förnuftet över, jag hade INTE kommit i mål utan möjligheten till navigering i klockan!

När jag fått ordning på allt igen sticker jag och Martin ut samtidigt. Efter ett par kilometer möter jag Brane som bara har 4-5 km kvar till mål, hinner känna lite avundsjuka, det skulle varit skönt att närma sig mål nu! Efter ett par km märker jag att Martin låter mig dra hela tiden, så tänker att jag testar lite och trycker på lite, lite extra där det kostar som minst. Nedför och på platten direkt efter nedförsbackarna. Men han äter ikapp de luckor som blir och vi kommer samtidigt in till Suggan.

Precis som på första varvet har jag här inte planerat någon påfyllning utan springer rakt igenom depån och får då rygg på Helle igen. Över 9 mil nu och fortfarande fräscha ben! Underbar känsla, jag kände faktiskt mer småkänningar i benen efter 1,5 mil på denna sträckan än vad jag gör nu.
Biten fram till Cecilia på Berget flyter iväg i snabb takt även denna gång, även om det blir ett litet felspring då vi luras av lyktor som ett gäng scouter ställt ut som vi tror markerar vägen till depån  Kommer till depån och får påfyllt med energi och pepp av Thom och Roger bl.a. och får god varm blåbärssoppa, Lovely!

Nästkommande mil är lite av en transportsträcka, i alla fall första halvan, och vi trummar på starkt här. När vi möter Helles support som konstaterar att vi trots allt har en löpare framför oss, men att vi stadigt tar in på honom och att han sett trött ut när han passerade. Dessutom ska vi nu ha 15 min ner till Martin. Det ger kraft och pepp att höra och Glenn, supporten, börjar nu även hjälpa mig med vätskepåfyllning och det jag behöver.

Nu kommer vi in på den mest förrädiska delen av banan, regnet och vinden har fått de gula plastsnitslarna att fastna runt träden och knappt synas. Speciellt svårt blir det på de obanade partierna. Trots banan i klockan är det svårt att hitta rätt stig flera gånger. Det blir otaliga stopp där man försäkrar sig om var nästa snitsel finns, jämföra gps-spåret i min klocka med Helles t.ex.
Men på väg ut mot Vändan flyter det på rätt bra utan incidenter, ett litet felspring precis innan depån, men snart rätt igen 500 m innan man är framme, då möter vi också ledande Fredrik Källström och vi inser att vi på sista milen halverat avståndet till honom.

Snabbt in och ta emot soppa, inget behov av vätska då vi fått påfyllt av Glenn. Så vi börjar gå ut ur depån och äta samtidigt. Lämnar muggarna och kör igång igen, men redan då kommer nästa löpare mot depån, Magnus, han ser både stark och hungrig ut. Vi försöker mata på för att inte låta honom komma ikapp alltför snabbt, men han springer överjordiskt snabbt för att ha avverkat 12,5 mil och bara flyger förbi någon kilometer efter depån redan. Sedan kommer vi ikapp honom två gånger då han navigerat fel, vilket vi alla tre nu gör rätt ordentligt också och får klättra genom kuperad, obanad terräng för att komma tillbaka till banan.

Flera felspring den kommande milen tar på energin och efter 13 mil börjar jag för första gången under loppet känna mig både låg på energi och trött i huvudet. Stoppar i mig en extra gel och koffeintablett. Ganska tungt nu, orkar inte riktigt vara social längre och blir nog ett ganska otrevligt löpsällskap  men jag vet hur jag behöver hantera mina dippar och är ändå mest förundrad över att det faktiskt tog 13 mil och drygt 16 timmar innan den första riktiga dippen kom! Benen börjar också kännas stela nu, så i med en salttablett till nu.

Skojade med Helle redan på första varvet om att det var bra att någon ställt ut en husvagn i skogen om man blir sömnig, konstaterar nu fjärde gången vi passerar den att nu skulle jag kunna lägga mig och sova där!

Går med rappa långa steg i backarna, effektivt och bra stretch för höftböjarna och låren. Kommer till depå Galten och känner att det är riktigt skönt att det “bara” är 20 km kvar nu. Är sjukt sugen på blåbärssoppa, men det finns inte här. Bara att fylla på med saft, för att bryta smaken av sportdryck som blivit för entonig nu och svår att få ner. Tar en näve bilar och iväg igen, fortfarande effektiva stopp, vill inte bli stilla för länge och stelna till, bli kall och hinna bli ännu tröttare. Kör på med Annikas tips om att göra en signifikant tempohöjning emellanåt för att få andra muskler i arbete och att väcka kroppen när jag blir alltför sömnig. Det funkar riktigt bra mellan Galten och Suggan nu och jag känner mig stark trots både trötthet och lite hungerkänsla nu.

48394382_2182663848639453_1460455353572392960_n
Trött blick i CP Galten.

Får i Suggan veta att jag nu har 22 minuter fram till tvåan Magnus och att den timme jag hade tillgodo på fyran ute i Vändan har växt rejält nu. Försöker hänga på Helle även under de sista 11 km, men med 8-9 kvar känner jag att det inte är värt det, jag får slita för hårt, är så trött i huvudet nu att jag inte riktigt har koll på var jag sätter fötterna och halkar omkring rejält i leran. Lyckas inte riktigt täppa till en lucka fram som blivit och stannar istället för att få fram min klocka ur väskan som legat på laddning nu, måste ha full koll på navigeringen själv nu.

Ändå blir det flera felnavigeringar i tröttheten på slutet, irrar bort mig helt i granplanteringen. Kommer in på en traktorstig som känns helt fel och får vända. Springer på ett ställe parallellt med spåret och hamnar i en återvändsgränd. Tappar mycket tid och ork nu och går betydligt mer än jag springer. Men det känns helt okej. Räknar ner kilometrarna.. 6,5 kvar, 5,5.. När det är 2,5 kvar börjar man komma in mot Tjörnarp och det känns jäkligt skönt att snart få på sig torra, varma kläder! Vid 4 km kvar här jag trampat ner i lera till knäna och fryser därför för första gången i loppet jäkligt mycket, för tidigare under loppet har jag kunnat möta vätans köldeffekt med lite högre intensitet en stund som fått upp värmen. Men intalar mig själv att det är okej att frysa i en halvtimme.

Sista 200 m släpper alla jobbiga känslor och jag springer på mot målet, konstaterar att benen fortfarande är spänstiga! Inte alls de stela fotlederna eller trasiga låren som jag upplevt på flera lopp tidigare trots att jag nu gör min absolut bästa prestation hittills, både vad gäller tid och placering på ett ultra trail-lopp. Grym känsla! Så hoppar in över mållinjen med en segergest. Jag vann över alla negativa tankar, alla tvivel, jag besegrade den jäkla leran och jag lyckades ta en pallplats i Tjörnarparen 100 miles. Något jag haft som ett eget mål hela hösten egentligen. Kunde knappast ha utfört loppet på ett bättre sätt heller, konstigt att säga så kanske när första halvan gick på 9:24 och andra på 13:18, men det var som två helt skilda lopp! Framförallt första halvan av första varvet var så gott som fritt från lera, i alla fall den hala varianten som stör löprytmen totalt. Andra varvet var betydligt lerigare och jävligare än Sätila 121 km 2017 som är det lerigaste jag hade upplevt tidigare. Med tanke på att benen heller aldrig tog slut utan fungerade hela vägen har jag inte kört hårt för tidigt heller, som jag gjort så många gånger tidigare. Nej helt enkelt en riktigt grym känsla och något att bygga vidare på

48360631_2182663838639454_9059222544329998336_n
I mål!! Får den inofficiella segern i kampen om “skitigaste chip”.

Det enda som kroppsligt är riktigt slitet efter loppet är huden på mina fötter som fått nöta lera inuti strumporna alldeles för länge och kommer ta ett tag att läka alla skav. Är också rätt förkyld och har haft några dagar med hosta efter loppet, men det gör mig inget, lika bra att det kommer nu när jag ändå ska vila 1-2 veckor  det var riktigt skönt att efter loppet få komma hem till bästa Ida i Tyringe och vila upp ett par dagar innan jag nu beger mig hem till Göteborg/Mölndal och vardagen igen 

För övrigt är det tydligen i Skåne jag ska springa mina lopp, facit 2018:
5 starter, 5 pallplatser. På allt från 5 km till som längst 187,5 km på BUS.

47684029_2182663888639449_4538331138107637760_o
En tredjeplats och PB på distansen med nästan 6 timmar! Endast 11 av 27 startande kom i mål i de tuffa förhållandena.

2611, 2018

Bloggande om ultralöpning

By |november 26th, 2018|Mikael Gottberg|0 Comments

 

En kort presentation av mig.

Micke, 34-årig fembarnspappa som 2012 började springa så smått som ett sätt att vända på ett liv med dåliga vanor i form av stillasittande, rökning, stress m.m.

Livsresa
Bilder: 2013, 2010 och 2018.

2014 började jag sedan springa mer regelbundet när jag började få kontakt med nya vänner som hade löpningen som en del i sin vardag. Tack vare detta fick jag själv även in rutinen, jag gick nu från att ha löpningen som endast akut stress- och abstinenshantering till att ha den som en vardaglig träningsrutin och även ett helt nytt socialt sammanhang.

De första åren 2014-2016 gjorde jag många klassiska misstag som att öka mängden för snabbt, vilja öka tempot nästan varje pass osv. vilket ledde till tre överansträngningsskador på två år. I denna vevan träffade jag en mycket bra och inspirerande Fysioterapeut som fick mig att inse vad jag behövde, backa tre steg och bygga långsamt och långsiktigt. Hon sa orden “du vill kunna springa hela livet” som blev ganska träffande. Hon fick mig även att söka in till Fysioterapeutprogrammet på Göteborgs Universitet, där jag nu snart har läst två av tre år.

Jag har alltid varit en tävlingsmänniska och har på många plan haft problemet att jag vill för mycket för snabbt. Snabba resultat, direkt feedback. För att bryta detta behövde jag en ny ingång till löpningen, ett nytt fokus. Detta blev att tänka långt och långsamt istället för kort och snabbt.

Precis innan den senaste skadan, september 2016, hade jag sprungit mitt dittills längsta lopp, 38 km. Hade ont i kroppen i 3-4 dagar efteråt. Från detta tog jag under 2017-2018 steget till ultralöpningen. Jag kände redan efter första loppet, 108 km i bergen i Istrien, Kroatien, att jag var rätt. Här kom mina mentala styrkor till sin rätt, att vara viljestark och fortsätta framåt i alla lägen.

Efter detta har jag haft ett tydligt träningsfokus mot att bli starkare, mer uthållig och därmed mer konkurrensmässig på dessa distanser, för här hittade jag snabbt en gren jag ville tävla i, där jag ville kunna konkurrera på allvar. Denna fokuserade satsning tar på allvar fart nu, senare delen av 2018 och in i 2019. Jag har nu en bas av erfarenhet och en stabil skadefri träningsperiod att våga utgå ifrån när jag nu skruvar upp min träning ytterligare ett steg.

Borås6h
Bild: Slår marathon-PB under Borås 6 timmars 2018

Nästa tävling blir Tjörnarparen 100 miles 8-9 december. Det blir tredje gången jag springer den distansen och det ska bli intressant att se vad denna erfarenhet gör, jag hoppas kunna få en del intressanta svar under denna tävling. Jag har även en ganska tydlig grundplan lagd för 2019, men kommer att ta denna steg för steg framöver då den bygger på att allting fortsätter fungera som det ska. När ett mål är avklarat kan jag fokusera mot nästa. Men helt klart är att 2019 kan bli ett riktigt spännande år om allt faller på plats =)

2111, 2018

Händelserika veckor med två ringar!

By |november 21st, 2018|Sweden runners|0 Comments

 

För lite mer än en vecka sedan nämnde en vän för mig att det är nog ganska unikt att inom loppet av en vecka ha införskaffat sig en Kullamannen 100 Miles finisher ring och en vigselring som införskaffades under Rock ´n´Roll Halv Marathon i Las Vegas! Och ja jag tror också att det är ganska unikt och det dröjer antagligen innan vi blir fler på den listan. Men vem vet ni är kanske några som blir inspirerade att göra samma sak när ni läser detta. Förhoppningsvis är det så för jag har gärna sällskap på den listan!

Som ni förstår på den inledande texten så har det varit händelsrika veckor i starten av november. Veckor som jag aldrig kommer att glömma, veckor och dagar som är minnen för livet!

I starten av november rättar sagt fredagen den 2 november så starta jag på Kullamannen 100 Miles. Mitt andra försök på detta lopp och denna gången gick jag i mål och det var också första gången som jag gick i mål på ett 100 Miles lopp. En oförglömlig känsla och jag kommer att skriva mer om detta då jag inte gjort detta än. Jag vill skriva om detta och jag vill skriva om mina upplevelser av detta lopp, mina smärtor,  min fight mot alla dom negativa tankarna, min utrustning och om hur jag denna gång lyckades besegra Kullamannen!

Dagen efter målgång på detta 100 Miles satte jag mig med en sargad kropp och åkte på en 10 timmar lång bilfärd hem till Dalarna. Väl hemma så fick jag tömma min tå på vätska men det är en annan historia! Somnade rätt sent den kvällen runt midnatt för att gå upp tidigt på morgonen och packa väskan för nu var det dags att åka till Las Vegas. Kl 20 på kvällen så gick bilen till Gardemoen, Oslo och 4 nya timmar i bilen inkasserades. Framme runt midnatt där vi sedan sov 2 timmar i bilen. Skönt! Som ni börjar förstå så är det en fantastisk återhämtning för ens kropp efter nästan 28 timmar Kullamannen i kroppen. Väl på flyget så var det två mellanlandningar (ja jag snåla när jag gav detta till Petra i present, men berätta inte det för henne) och hela resan till Las Vegas tog över 24 timmar!

Det blev väldigt lugna första dagar för mig i Sin City och jag levde princip i mina Hoka Recovery (mina fötter var väldigt glada för det)! Skönt var att vi hade redan besökt Vegas tidigare och hade inget behov av att springa runt på The Strip och kolla på alla casinos m.m. Utan det viktiga var att få vila upp sig efter Kullamannen men också efter ett år där det har varit otroligt mycket att göra med Sweden Runners. Fantastiskt roligt men det var skönt att få koppla av lite! Och absolut viktigast var att bli pigg inför våran lördag i Las Vegas då jag och Petra skulle gifta oss igen under Run Through Wedding på Las Vegas Rock´n´Roll Marathon!!!

Med detta sagt så förstår ni att det kommer bli ett par inlägg till från min sida om dessa två äventyr! Stay tuned!

/Marcus Sweden Runners

46513997_948475202017417_4454394025306226688_n

2210, 2018

Skidpremiär och Hoka skor!

By |oktober 22nd, 2018|Sweden runners|0 Comments

 

Sweden Runners Hoka One OneVi och en del av Sweden Runners blev inbjudna av Hoka One One till skidpremiärhelgen den 12 – 14 oktober på Idre Fjäll som SkiStart arrangerade tillsammans med just Idre Fjäll. En fantastisk helg för alla som åker och för dom som är nyfikna på längdåkning att komma och testa på utrustningar från dom största skidleverantörerna som Fischer, Atomic och Salomon. Och det som är perfekt med just Idre Fjäll är att även om inte hela familjen, vännerna eller kollegorna är intresserade av just längdåkning så finns det väldigt mycket annat roligt att hitta på som cykla MTB, Höghöjdsbana för alla åldrar, springa på fjället och mycket mer!

Och som jag skrev ovan så blev vi medbjudna av Hoka One One som hade med sig ett helt gäng provskor att testa. Det är ju riktigt fint att ge sig ut på fjället på en löptur under hösten med alla sina färger. Och det gäller att passa på nu innan snön kommer. Men denna helgen fick vi ju faktiskt båda delar, både snö i längdspåren och ett snöfritt fjäll med magisk löpning!

Det var ju ovanligt varmt denna helgen och det slogs värmerekord på flera ställen i Sverige. Vilket gjorde att en hel del valde att efter längdåkningen också ta en löptur och prova på Hoka skorna. Det var lite surrealistiskt på söndagen när folk swooshade förbi på skidorna och termometern visade +22 grader!

Detta är en helg som vi varmt kan rekommendera er att åka till nästa år. Riktigt bra arrangerat av SkiStart och Idre Fjäll. Framförallt så fastna vi för att det var så mycket mer än längdåkning. Det fanns så mycket man kunde prova och klämma som en massa olika pannlampor, träningskläder, produkter som The Skin Agent som skyddar mot skav och mycket annat.
Det var riktigt roligt så stort tack Hoka One One och SkiStart för att vi och Sweden Runners fick vara med denna helg!

/ Marcus Sweden Runners

Längdpremiär Sweden Runners

406, 2018

Sverige på fötter

By |juni 4th, 2018|Sweden runners|0 Comments

 

Förra torsdagen den 31/5 så var Sweden Runners med och bidrog i manifestationen Sverige på fötter för att fira allt det suveräna med att röra på sig. Det är Svensk Friidrott som står som arrangörer och vi i Sweden Runners var snabba med att säga Ja när vi fick frågan om vi kunde tänka oss att styra upp ett arrangemang.

11:30 var vi ett gäng i Älvdalen som sågs för att tillsammans röra på oss under lunchen och det var var fantastiskt roligt att det var ett gäng som dök upp, så att det inte bara blev jag och Marcus.

I den fantastiska sommar värmen studsa jag fram i min sommar blåa löparkjol från Salomon, mina sommar blåa löparskor från Hoka One One, Sverige på fötter T-shirten ifrån Craft, håret uppsatt i tofsar och med ballonger i handen……. Kan det blir mer somrigt än så?

Bra jobbat till alla som kom och alla som rörde på sig på eget håll!!

/Petra Sweden Runners

34348123_10156274404200330_3921289387307958272_n

305, 2018

Löparkalaset

By |maj 3rd, 2018|Sweden runners|0 Comments

 

Äntligen är det barmark även för oss här uppe i Dalarna och nu kan man börja bege sig ut på stigarna i skogen för lite härlig löpning! Och med barmarken och våren så kommer ju alla loppen som ska springas och arrangeras. Det är en riktigt rolig tid vi har framför oss nu!

Vi själv i Sweden Runners kommer nu i maj att arrangera Löparkalaset nere i Trelleborg den 11 – 12 maj där det kommer att erbjudas olika distanser och tidlopp. Målet är att det ska finnas ett lopp för alla och det kommer att erbjudas ett lopp för barnen, 5 km, 10 km, 3-timmars och 6-timmars. Förhoppningsvis så finns det ett lopp som passar just dig!

Det är första året vi arrangerar Löparkalaset och vi ser väldigt mycket fram emot det och om allt går som det ska så är vårt mål att kunna bygga ut Löparkalaset successivt framöver och kunna erbjuda fler och längre distanser inför kommande år!

Precis som alla andra lopp så är också Löparkalaset beroende av sponsorer och tex i år så är MultiTriathlon med och bidrar med goodiebags/startpåsar som kommer att delas ut till deltagarna på 3-timmars och 6-timmars. Hoka One One är med och bidrar med skor som kommer att lottas ut bland alla deltagarna under Löparkalaset!

Så passa på att anmäla er och vi ser fram emot att träffa er under Löparkalaset!

1803, 2018

Nattvasan del 2

By |mars 18th, 2018|Sweden runners|0 Comments

 

Min plan med att jag skulle dela med mig av en liten racerapport redan dagen efter min del 1 av Nattvasan gick inte riktigt så bra. Men nu sex dagar senare gör jag ett försök. En sak jag vet nu lite mer än en vecka sen kvällen/natten i Fäders spår är att jag kommer att åka nåt av vasaloppen nästa år också. Tror faktiskt att det blir så att jag ska försöka ge mig på vasaloppet och det betyder ju att det är dags att börja träna på den klassiska åkningen. Med tanke på vintern vi har och att vi väntar mer snö så skulle man ju kanske ta tag i detta redan nu!

Jaja men tillbaks till startfållan och till starten av Nattvasan. Lite nervös känsla när starten väl gick och det enda jag tänkte på var att inte försöka klanta till det och vurpa det första man gör. Väl framme vid den klassiska vasaloppsbacken så blev det helt stopp precis som under vasaloppet bara det att på nattvasan är det ju fristil och det blir nog lite stökigare i kön på vägen upp. Iallafall så hörde jag det från flera stycken att det “var värre än vasaloppet”. Men vad vet jag mitt enda fokus låg på att försöka rädda utrustningen och att komma upp från backen med hela stavar. Plus att nu börja tävlingsdjävulen vakna till liv när jag såg på klockan vilken tid detta tog. Konstigt det där, jag hade ju sagt både till mig själv och Simon att vi bara skulle ta det lugnt och inte stressa. Väl uppe på krönet så gick det äntligen att börja åka lite skidor och jag och Simon hade en fantastisk sträcka fram till Smågan när vi lätt plocka ett par hundra placeringar. Och aldrig så har skidåkningen känts så lätt för mig, helt fantastisk känsla med ett par fantastiska Salomon S-lab carbon skate under fötterna! Jag kunde äntligen slappna av och jag hade ett helt fantastiskt glid!

Att skidåkningen helt plötsligt kändes “lätt” och avslappnad för mig gjorde att tävlingsdjävulen vakna än mer till liv och vi insåg ganska snabbt att det ju fanns stora möjligheter att slå min UV90 tid samt att försöka komma under 8 timmar. Fram till Mångsbodarna så gick allt som en dans, jag var självklart lite stressad i stationen som vanligt men Petra var där och lugna ner mig lite och gav mig en korv med bröd. Gött! Nu var det dags för den första riktiga utförsåkningen som jag varit lite halvt livrädd för men det visa ju sig att det var inte alls så farligt som jag trott utan i själva verket så var det ju väldigt enkel och behaglig åkning innan stigningen upp mot Risberg starta. Och ja den där stigningen mot Risberg, jag är inte alls glad för den. Tycker inte om den alls och i princip det enda jag tänkte på var att “aldrig att jag kommer springa uppför denna stigningen igen”. Men jag vet att det är en lögn, jag kommer ju stå i den där startfållan i augusti igen och starta på UV90.

Egentligen så var det ingen riktig dipp upp emot Risberg det är väl mer tanken att det är väldigt långt kvar till Mora som gör det lite halvt jobbigt. Och ja den där Risbergsbacken där alla kör omkull var ju faktiskt inte så farlig, visst jag våga inte stå på utan ploga mig ner men ja det var inte som jag trott. Vidare mot Evertsberg och här fick vi faktiskt en liten dipp båda två i backarna upp till Evertsberg. Men fortfarande ingen sån där riktig ultralöpnings dipp som man så härligt ibland kan få. Evertsberg och det börja bli kallt nu och den kommande utförsåkningen gjorde det inte bättre. Här frös både jag och Simon ordentligt och speciellt om fingrarna. Tog det klocka beslutet att stanna och försöka få lite värme i fingrarna och ett byte av vantar.

Mot Oxberg och Lundbäcksbackarna som automatisk gjorde att värmen kom tillbaka. Och den lilla dippen innan Evertsberg fanns det inga spår kvar av nu. Oxberg avverka vi snabbt och nu vet man om att den värsta sträckan är gjord och man börjar drömma lite extra om målgången i Mora. Även om det är hyfsat enkel åkning nu så gillar jag inte alls sträckan mellan Oxberg – Hökberg. En lång kuperad raksträcka där man inte får flyt i åkningen som avslutas med ännu en liten klättring upp emot Hökberg. Men väl i Hökberg så är det inga konstigheter kvar när man står på skidorna. I löparskorna brukar det ju kännas fruktansvärt här :)!!! Nu är det enkel åkning hela vägen till Eldris och Mora och nu hägrade verkligen Mora och Simon börja dra upp tempot.

Passerade Eldris och nu så var det en ensam siffra på kilometerskyltarna vilket är helt underbart när det börjar. Känslan när man väl når Mora parken och när man når skylten där det står 1Km kvar till Mora är obeskrivlig. Och känslan när man väl ser vasaportalen är nåt som man bör uppleva. Tillsammans korsa vi mållinjen med händerna mot skyn och det är ju så fruktansvärt skönt att korsa den mållinjen och vilken underbar känsla av att göra det tillsammans med en lagkamrat som man åkt tillsammans med i nio mil!

Nattvasan är en riktigt upplevelse med alla eldar och facklor längs vägen och en stor eloge till alla dessa fantastiska människor som står ute hela kvällen/natten och hejar fram alla oss skidåkare i spåren. Ni är fantastiska!!!

/Marcus

Nattvasan Sweden Runners

403, 2018

Nattvasan del 1

By |mars 4th, 2018|Sweden runners|0 Comments

 

Sweden Runners Nattvasa

Hade ni frågat mig (Marcus) för två veckor sen om jag skulle åka nåt av Vasaloppen i år så hade jag nog bara skrattat och svarat att det lär inte hända. Och om jag ska åka så är det absolut tidigast nästa år. Och ärligt talat så har mina tankar gått så hela vintern. Visst har jag åkt en del skidor denna vinter men inga mängder och för två veckor sen så hade jag väl avverkat ca 20 mil totalt på längdskidor varav fyra av dom milen åktes förra säsongen. Men förra fredagen så åkte vi in och kollade på Kortvasan och när jag såg alla dessa fantastiska prestationer från alla skidåkare och när dom passerade Vasaportalen i Mora så började min hjärna komma på andra tankar. Jag vet ju hur fantastiskt det är att gå i mål i Mora. Jag har gjort det två gånger på Ultravasan 90 och det är faktiskt dom enda två gångerna jag har fällt glädjetårar efter ett lopp. Det är en helt fantastisk känsla som bör upplevas.

Så min hjärna kom på andra tankar och snabbt skickades det iväg ett meddelande till en kompis i Älvdalen med frågan ska vi åka Nattvasan? Man måste åka som lag om två på Nattvasan och anledningen till att jag väljer att åka Nattvasan är för att jag åker/kör skate och Nattvasan är det enda fristilsloppet under vasaveckan. Hur säger man? Åker eller kör man skate? Hmm så mycket vet jag om skidåkning. I vilket fall som helst så fick jag ganska snabbt ett svar i form av ett JA!

Alltså en vecka kvar till start så det blev till att ut och mata några extra mil på lördagen och ett långpass på söndagen. Mil som jag tror blev väldigt nyttiga för mig för det var under dessa två dagar som jag började faktiskt känna mig riktigt bekväm på skidorna och kunde åka mer avslappnat. Blev ett par till korta pass nu dagarna innan start varav ett sluta med ett paniksamtal till en vallaexpert då jag helt plötsligt insåg att kylan gjorde snön extremt kärv så det kändes som att jag åkte med klister under skidorna.

Så med några extra mil på skidorna och lite vallahjälp så stod vi där tillsammans som team Sweden Runners i startfållan i fredags kväll redo för ett riktigt äventyr där jag/vi inte hade en aning om hur det skulle sluta. Både jag och Simon min lagkamrat var båda debutanter i skidlopp vilket gjorde det lite mer spännande. Och vilken känsla att stå i den startfållan när dom ber alla att släcka pannlamporna för att sedan 50 sek innan start be alla att tända upp lamporna igen. Jag tyckte det var riktigt mäktigt när jag stod i startfållan men det måste vara ännu mäktigare att få se det på avstånd som åskådare.

50 sekunder till start och nu känner jag att detta blogginlägg kommer bli riktigt långt om jag ska dela med mig av en liten racerapport också plus att jag börjar bli lite trött i ögonen, har fortfarande lite sviter kvar sen i fredagsnatt :)! Så försöker ta tag i detta imorgon igen så att jag kan dela med mig av loppet!

Ha en trevlig kväll!
/Marcus

2102, 2018

Två års lidande är förhoppningsvis på väg mot sitt slut

By |februari 21st, 2018|Sweden runners|0 Comments

 

Sweden Runners bloggKroniskt kompartmentsyndrom i höger underben
Det hela började april 2015 då jag började få rejäl mjölksyra i underbenet bara efter ett par minuters aktivitet och foten domnade av oftare och oftare och det kändes som att springa på en veckad strumpa och en fotsula som kändes rund, svårt att beskriva men det är rätt läskigt att springa på en avdomnad fot. Jag trodde att det var något tillfälligt men efter Kullamannen i april 2015 förstod jag att något var riktigt fel. Där blev det totalstopp i underbenet bara ett par minuter efter start och jag fick släpa benet efter mig och det konstiga var att efter en liten stunds vila var jag helt återställd och kunde springa obehindrat igen i ett par minuter, men sedan upprepade det hela sig om och om igen i 3 timmar.

Jag kontaktade IKlinik i Malmö som är specialiserade på idrottsskador och de misstänkte väldigt snabbt att det var ett kroniskt kompartment jag dragit på mig. Jag fick stötvågsbehandling och akupunktur men tyvärr hjälpte det inte. Jag körde lite rehab övningar men tappade motivationen när jag kände att det inte gav mig någon bättring. Optimistisk som jag är så anmälde jag mig trots allt till en del lopp som jag led mig igenom men jag måste ändå säga att jag lärt mig massor om mig själv under denna tiden och det är ATT DET ÄR INTE TIDEN SOM RÄKNAS UTAN UPPLEVELSEN för så har det verkligen varit för mig, jag har fått släpa mitt ben, stå still och vila, gått stora delar av de lopp jag varit med i de senaste 2 åren men jag har ändå velat vara med för upplevelsen, få vara delaktig, få träffa alla härliga löpare och få vara en del av stämningen och få ta del av upplevelsen.

Sommaren 2016 flyttade vi till Dalarna och jag bestämde mig då för att kontakta en läkare för att få hjälp då jag nu insåg att det inte bara var löpningen som blev lidandes utan all aktivitet där underbenet fick vara aktivt tex gå uppför, cykla, gruppträningspass, skidåkning osv….

Jag fick träffa en läkare på vårdcentralen i Älvdalen i Juli 2016 som remitterade mig till ortopeden i Mora som även han misstänkte kroniskt kompartment men då jag in i det sista önska att slippa operation så fick jag en MR röntgen för att säkerställa att det inte var ett igensatt kärl i benet jag hade. Än en gång valde jag att avvakta med operationen då jag hoppades in i det sista att detta skulle gå över.

Oktober 2017 ringer jag upp min läkare på ortopeden i Mora och berättar att inget är förbättrat men att jag hört om en tryckmätning man kan göra för att mäta trycket i benet. Han förespråka inte tryckmätning då han menade på att det inte kan ge några pålitliga resultat och remittera mig till en specialist på ortopeden i Falun istället. Nu närmar vi oss ett slut :)

30 Januari 2018 får jag träffa denna fantastiska läkare, han konstaterade rätt snabbt att det rörde sig om ett misstänkt kroniskt kompartment och allt han sa var exakt som jag kände. Han berätta även om hur operationen skulle gå till vilket gav mig en helt annan bild än vad jag målat upp under dessa åren. Jag trodde att det skulle vara väldigt stort ingrepp och lång rehab men det visa sig att det är mindre snitt och att så snart jag tagit stygnen så får jag och bör jag börja träna igen :)

Så vad är Kroniskt kompartment? Här kommer en enklare förklaring

Fascian är den bindvävshinna som muskelbukarna ligger paketerade inuti. Fascian är ingen eftergivlig vävnad och det finns därmed en gräns för hur mycket utrymme det finns för volymökning.  

I underbenet finns det fyra olika muskelfack (kompartment). Ett främre, ett på utsidan av underbenet och två baktill (ett ytligt och ett djup)

När muskelbukarna blir för stora för sin hinna så blir symtomen en tilltagande smärta vid aktivitet där muskelfacket är ordentligt spänt och man får påverkan på känsel och kraft. Det blir svårt att använda muskeln normalt på grund av det ökade trycket inne i muskelfacket och cirkulationen blir sämre. Kärlen kläms åt och syretillförseln till vävnaden minskar.

Sweden Runners blogg

Ny opererad och nyvaken

Efter det besöket var jag helt övertygad om vad jag ville och det var att operera mig!

Väntetiden skulle vara upp till 6 månader vilket känns tungt när man bestämt sig samt när jag vet hur mycket aktiviteter jag ska vara med på i vår och sommar så efter några samtal om att jag gärna kommer om det dyker upp ett återbud så blir jag såååååå glad när dom i fredags ringde och fråga om jag kan komma in på operation redan på måndag (19/2).

Så här är jag nyvaken :)

På gott humör

Med fantastisk personal på avd 18 med gemensamt intresse (träning) så kände jag mig väl omhändertagen och på gott humör, tack till alla er som tog hand om mig denna dagen!

Så nu blickar jag framåt och med tårfyllda ögon när jag tänker på att jag kanske inom kort ska kunna vara aktiv utan att plågas av smärta. Jag är en person som ofta ler och gärna peppar och stöttar andra men ibland är det svårt att hålla masken när man själv lider. Nu längtar jag bara efter att få njuta fullt ut!!!!  It´s all about the smiles, not the miles :) 

/Petra

402, 2018

Gesunda Mountain Challenge Snowshoe Race

By |februari 4th, 2018|Sweden runners|0 Comments

 

Igår så var det dag för Gesunda Mountain Challenge Snowshoe Race! Jag har ju testat att gå i snöskor innan men vi har aldrig sprungit med snöskor så det skulle bli spännande att se hur det skulle gå. Fuskprovade dock lite i fredagskväll när jag säkert sprang hela 40 -50 meter med snöskorna på. Gesunda Mountain Challenge arrangeras av killarna bakom Morakniv Triathlon och det finns även en sommarvariant av detta, då med endast löparskorna på fötterna och det är precis som det låter en utmaning på Gesunda berget. Det gäller att ta sig från värdshuset vid Gesunda backarna hela vägen upp till toppen och toppstugan.

Nu skulle iförsig snösko racet vara hela 7 KM långt och avslutas med dom 2.5 KM som det är via slalombacken upp till toppstugan. Men killarna fick i sista stund korta ner banan pga att det faktiskt var för mycket snö detta året! Så det kom som en lite överraskning precis innan start att istället för planerade 7 KM så blev det nu istället att direkt gå på den riktiga utmaningen och ta sig an berget och den 2.5 KM långa banan med sina 270 höjdmetrar.

Starten gick och det kändes helt ok att springa i snöskorna och mina HOKA Speedgoat 2 satt som en smäck i snöskorna. Jag tog det väldigt lugnt i starten då jag vet att det gäller att spara så mycket kraft och energi som det bara går i dessa motbackelöp. Löpning på dom korta flacka partierna av banan och sen rask gång i motlutet var min plan. En plan som jag höll hela vägen in i mål och som överraskande tog mig först över mållinjen :)!

Detta var ett riktigt fint arrangemang som jag verkligen kan rekommendera och det delades ut väldigt fina priser. Jag gick hem med både en startplats till Morakniv Triathlon, ett presentkort som jag kan nyttja på Gesunda berget och en bluetooth högtalare! Jag tycker verkligen inte om vatten men med en startplats till ett triathlon är det väl en bra anledning att försöka lära sig simma detta året :)!

/Marcus Sweden Runners

DSC_0455DSC_0500

101, 2018

Skidsäsongen är här

By |januari 1st, 2018|Sweden runners|0 Comments

 

Som Skåning uppflyttad till Älvdalen så känns det som ett måste att lära sig att åka längdskidor. Förra året stod vi ett par ggr på klassiska skidor och jag måste erkänna att jag trodde det var så mycket lättare efter att ha kollat på TV än vad det var. Inte blev det lättare heller med noll kunskap om hur man skulle valla sina skidor.

Denna säsong har vi valt istället att fokusera på att lära oss åka skate skidor, känns som ett bra alternativ för oss som löpare samt slipper vi att valla skidorna.
Blev förvånad att det gick så bra som det gick första gången, känner mig faktiskt stabilare på skate än klassiska skidor. Började med att åka 30 min utan stavar fram och tillbaka och bara fokuserade på att hålla en stabil bål och ta mig fram :)

Ja vi får se hur mycket man kan utvecklas på en säsong men jag är så taggad på att lära mig mer.

Har investerat i en topp utrustning från Salomon så jag kan aldrig klaga på att det är utrustningens fel om det inte går bra, utan då är det bara jag som får öva mer :)

/Petra

26540851_10155868121850330_1549114970_o
26235592_10155868122175330_31194295_n 26235174_10155868122295330_1515049738_n

 

412, 2017

Strapatsen del 3

By |december 4th, 2017|Sweden runners|0 Comments

 

Det har väl nu blivit dags att försöka avrunda denna serien av blogginlägg som det blev om våran strapatstur. Sist avsluta jag när vi precis fått frukost av den rosa kaninen!? Antagligen bör man läsa tidigare blogginlägg om den rosa kaninen för att man inte ska tycka att detta låter väldigt konstigt.
Vi fick en frukost bestående av ett rått ägg, ett glas juice och ett glas te plus att vi fick åtta st äpplen att ta med oss på den fortsatta färden av den rosa kaninen. Helt ok frukost för att stilla en kurrande mage och återfå lite ny energi. Avslutningsvis fick vi en väldigt bristfällig karta som bestod av massa små utklippta kartdelar som var fäst på ett A4 ark. Delar som satt upp och ner, snett och helt utan någon logik. Där fanns ett markerat ställe på en av dom små kartbitarna och det var en liten ö ute i en sjö. Informationen vi fick av den tysktalande rosa kaninen var att vi skulle ta oss till denna ö och morgonen därpå så skulle vi kolla mot fastlandet efter en röd lykta vid kl 09:00. När vi såg denna lykta så skulle vi ro över till fastlandet!? Men vi visste inte med vad vi skulle ro över till fastlandet med i detta läget.

Efter att studerat “kartan” tillsammans kom vi fram till att vi hade ca 20 km att vandra denna dag och vi kom fram till att vi skulle hålla oss till vägar och markerade stigar/leder för att ta oss snabbast till målet. Så med våra belöningar (läs tidigare inlägg) två åror, en stor Haglöfs ryggsäck, en stor drybag och tre st liggunderlag begav vi oss mot målet.
vada
Efter ca 6 – 7 timmars vandring i duggregn innehållandes felnavigeringar och endast ett äpple som energiintag fick vi äntligen syn på den lilla ön. Väldigt skönt när nu en del av oss börja bli väldigt trötta och humör och tålamod började tryta. Dock var det som vi misstänkt hela dagen att vi skulle bli tvungna att simma eller vada över till ön. När våran utbildningsledare ger oss en stor drybag då vet man om att det är dags att bada!
Jag själv är inte alls glad för vatten och gör allt för att hålla mig undan det så länge det bara går. Dock så fort jag insåg denna gång att det inte fanns några andra val så bestämde jag mig omgående för att ta mig över till ön så fort som möjligt. Och valet föll på att vada istället för att simma. Så av med alla kläder och skor och egentligen ska man aldrig vada utan skor då det är lätt att tex skära sönder fotsulan på vassa stenar vilket man inte känner när man väl är i det kalla vattnet. Men denna gången föll ändå valet på att vada barfota då jag verkligen inte ville gå ner i vattnet med mina kängor, jag visste om att jag aldrig skulle ha en chans att hinna torka dom under kommande natt. Kan tex rekommendera att vada med ett par Salomon Sense Ultra då jag provat detta innan och det funkar alldeles utmärkt. Så spara era gamla löparskor och ha dom som vadarskor, man vet aldrig när det är dags att vada :)!

Svinkallt det var verkligen svinkallt i vattnet som gick upp till naveln, fötter och ben domna av ganska omgående och det var tyvärr vassa och väldigt hala stenar att gå på. En del av oss fick tyvärr lite skärsår under fotsulorna men som tur var så blev det inget allvarligt av det. Efter lite trixande med att hålla kläderna torra med hjälp av drybagen och ett rep så tog vi oss alla över till ön.
Snabbt på med kläder och snabbt hitta en lägerplats för att starta en eld och börja få upp värmen i kroppen igen. När jag är ute och letar efter lägerplats och ved på ön så hittar jag ett “paket” till oss som visar sig innehålla 4 st tunnor, rep, långt virke, flytvästar, en presenning och en kajak. Men framförallt så hitta jag en tunna innehållandes mat, saltgurka och havregrynsgröt som vi kunde festa till det med denna kväll. Tänk att lite saltgurka och gröt kan glädja en grupp så mycket och gröten ätandes med en bit björknäver har aldrig smakat så gott som denna kväll.
När vi slagit ihop på våra kloka hjärnor så förstod vi att utrustningen skulle användas till att bygga en flotte. En flotte som vi nästa dag skulle sjösätta och ta oss över till fastlandet med.
24879340_10155792087460330_1719392999_o
En riktigt kall natt under granen blev det men vi hade iallafall fått i oss näring och vi var redo för en ny dag på denna strapats. Klockan slog nio och ca 800 meter längre bort på fastlandet ser vi en röd lykta. Det var alltså dags att sjösätta flotten. Ganska omgående förstod vi att denna flotten antagligen inte skulle hålla sig flytande med åtta personer på den. Och det blev inte bättre av det var väldigt blåsigt denna dag. Så beslut togs att vi skulle försöka ro över med fem st man för att sedan två st skulle ro tillbaks och hämta återstående tre personer. Fem tappra försökskaniner satte sig alltså på denna flotte och började ro. Haha jag är så glad att jag inte var en av dom!

Som tur var så var där en man ute med sin kanadensare ute på sjön och paddla som hade fått syn på oss och tyckte att det såg ut som att vi behövde hjälp. Mannen (vår utbildningsledare) paddlade till oss och presentera sig som Mr McGrylls och han pratade enbart engelska/amerikanska då han var ifrån USA. Han sa till oss att han skulle hjälpa till och bogsera oss över till andra sidan och han berättade också att nu hade vi klarat grön nivå på strapatsen. Strapatsen består av tre nivåer grön, blå och svart nivå. Vi fick frågan om vi verkligen ville fortsätta in i blå nivå och om vi inte hellre ville åka hem till en varm dusch och lite god mat. Två st av oss valde i detta läget att kliva av och vi var sex st som valde att gå in i blå nivå.

Ett par timmar senare och en väldigt lång historia om hur vi bogsera oss över med hjälp av Mr McGrylls så var vi äntligen på andra sidan och fastland igen. Timmarna hade nu sprungit iväg och vi fick nya direktiv av McGrylls. Vi skulle ta oss till en stuga som hade tillhört hans pappa och det var väldigt viktigt att vi skulle nå stugan innan mörkret föll då det var väldigt björntätt område som vi skulle passera!

Glada och nöjda med att vi nått blå nivå gav vi oss iväg än en gång med en väldigt bristfällig karta och denna gång vetandes att vi var tvungna att ta oss ca 20 – 22 km i raskt tempo för att undgå mörkret. Och allt flöt på väldigt fint till en början tills vi alla blev lurade av kartan vilket ledde till att vi hitta inte vägen vi skulle gå på. Detta gjorde tyvärr att vi tappa en viktig timme och nu börja energin tryta på en del av oss samt att skoskav och andra småskavanker gjorde att tiden rann iväg. Efter att vi till slut hitta rätt väg så började Petra elda på oss och dra upp tempot för att vi skulle hinna fram i tid. Vi räkna ut att med ett visst tempo utan felnavigeringar så skulle vi kunna hinna fram innan det var helt mörkt. Efter att vi vandrat ca 18 km och vi vandrat på en väg som vi trodde skulle leda fram till en stig som sedan skulle ta oss till stugan så når vi en vändplats där vi bara har massa skog framför oss. Denna delen av kartan saknades helt och det var inget vi kunde förutspå. Nu hade solen gått ner och vi visste att vi hade ca 30 – 45 min dagsljus kvar. Efter lite snabba diskussioner om direktiv vi fått av McGrylls m.m så beslöt sig två st för att hoppa av här då dom tyckte att det inte var tryggt att ge sig ut i skogen utan lampor och med risk för felnavigeringar. Petra och jag plus dom två andra som var kvar bestämde oss snabbt för att fortsätta och med ett högt tempo så gav vi oss iväg och in i skogen!

Jag tänker avsluta min strapats historia här och kanske att jag berätta nån gång senare om vad som hände två kommande dagar. Vi är iallafall fyra stycken som vet hela historien och som tog oss hela vägen till mål denna strapats och fick ta emot den berömda svarta stjärnan på kinden. Det känns väldigt bra att ha klarat av denna strapatsturen och framförallt så vet jag att den stärkt både mig och Petra som individer.

Både jag och Petra kände under denna turen hur mycket nytta vi hade av löpningen och träningen under denna turen. Rent uthållighetsmässigt hade vi inga problem utan för mig åtminstone så var det stora testet under dag två att trycka bort hjärnspökena då vi gick i princip tomma på energi. Detta var verkligen ett minne för livet och även om det verkligen sög emellanåt så vill jag ändå rekommendera alla att testa på nåt liknande detta. Jag avslutar med lite bilder och kanske nån dag jag berättar om resten av strapatsen!

/Marcus

24726826_10155792265015330_1449411920_n

24726935_10155792265140330_1816133195_n

24818975_10155792265190330_433239734_o 24581127_10155792265065330_1645790857_n