Min plan med att jag skulle dela med mig av en liten racerapport redan dagen efter min del 1 av Nattvasan gick inte riktigt så bra. Men nu sex dagar senare gör jag ett försök. En sak jag vet nu lite mer än en vecka sen kvällen/natten i Fäders spår är att jag kommer att åka nåt av vasaloppen nästa år också. Tror faktiskt att det blir så att jag ska försöka ge mig på vasaloppet och det betyder ju att det är dags att börja träna på den klassiska åkningen. Med tanke på vintern vi har och att vi väntar mer snö så skulle man ju kanske ta tag i detta redan nu!

Jaja men tillbaks till startfållan och till starten av Nattvasan. Lite nervös känsla när starten väl gick och det enda jag tänkte på var att inte försöka klanta till det och vurpa det första man gör. Väl framme vid den klassiska vasaloppsbacken så blev det helt stopp precis som under vasaloppet bara det att på nattvasan är det ju fristil och det blir nog lite stökigare i kön på vägen upp. Iallafall så hörde jag det från flera stycken att det “var värre än vasaloppet”. Men vad vet jag mitt enda fokus låg på att försöka rädda utrustningen och att komma upp från backen med hela stavar. Plus att nu börja tävlingsdjävulen vakna till liv när jag såg på klockan vilken tid detta tog. Konstigt det där, jag hade ju sagt både till mig själv och Simon att vi bara skulle ta det lugnt och inte stressa. Väl uppe på krönet så gick det äntligen att börja åka lite skidor och jag och Simon hade en fantastisk sträcka fram till Smågan när vi lätt plocka ett par hundra placeringar. Och aldrig så har skidåkningen känts så lätt för mig, helt fantastisk känsla med ett par fantastiska Salomon S-lab carbon skate under fötterna! Jag kunde äntligen slappna av och jag hade ett helt fantastiskt glid!

Att skidåkningen helt plötsligt kändes “lätt” och avslappnad för mig gjorde att tävlingsdjävulen vakna än mer till liv och vi insåg ganska snabbt att det ju fanns stora möjligheter att slå min UV90 tid samt att försöka komma under 8 timmar. Fram till Mångsbodarna så gick allt som en dans, jag var självklart lite stressad i stationen som vanligt men Petra var där och lugna ner mig lite och gav mig en korv med bröd. Gött! Nu var det dags för den första riktiga utförsåkningen som jag varit lite halvt livrädd för men det visa ju sig att det var inte alls så farligt som jag trott utan i själva verket så var det ju väldigt enkel och behaglig åkning innan stigningen upp mot Risberg starta. Och ja den där stigningen mot Risberg, jag är inte alls glad för den. Tycker inte om den alls och i princip det enda jag tänkte på var att “aldrig att jag kommer springa uppför denna stigningen igen”. Men jag vet att det är en lögn, jag kommer ju stå i den där startfållan i augusti igen och starta på UV90.

Egentligen så var det ingen riktig dipp upp emot Risberg det är väl mer tanken att det är väldigt långt kvar till Mora som gör det lite halvt jobbigt. Och ja den där Risbergsbacken där alla kör omkull var ju faktiskt inte så farlig, visst jag våga inte stå på utan ploga mig ner men ja det var inte som jag trott. Vidare mot Evertsberg och här fick vi faktiskt en liten dipp båda två i backarna upp till Evertsberg. Men fortfarande ingen sån där riktig ultralöpnings dipp som man så härligt ibland kan få. Evertsberg och det börja bli kallt nu och den kommande utförsåkningen gjorde det inte bättre. Här frös både jag och Simon ordentligt och speciellt om fingrarna. Tog det klocka beslutet att stanna och försöka få lite värme i fingrarna och ett byte av vantar.

Mot Oxberg och Lundbäcksbackarna som automatisk gjorde att värmen kom tillbaka. Och den lilla dippen innan Evertsberg fanns det inga spår kvar av nu. Oxberg avverka vi snabbt och nu vet man om att den värsta sträckan är gjord och man börjar drömma lite extra om målgången i Mora. Även om det är hyfsat enkel åkning nu så gillar jag inte alls sträckan mellan Oxberg – Hökberg. En lång kuperad raksträcka där man inte får flyt i åkningen som avslutas med ännu en liten klättring upp emot Hökberg. Men väl i Hökberg så är det inga konstigheter kvar när man står på skidorna. I löparskorna brukar det ju kännas fruktansvärt här :)!!! Nu är det enkel åkning hela vägen till Eldris och Mora och nu hägrade verkligen Mora och Simon börja dra upp tempot.

Passerade Eldris och nu så var det en ensam siffra på kilometerskyltarna vilket är helt underbart när det börjar. Känslan när man väl når Mora parken och när man når skylten där det står 1Km kvar till Mora är obeskrivlig. Och känslan när man väl ser vasaportalen är nåt som man bör uppleva. Tillsammans korsa vi mållinjen med händerna mot skyn och det är ju så fruktansvärt skönt att korsa den mållinjen och vilken underbar känsla av att göra det tillsammans med en lagkamrat som man åkt tillsammans med i nio mil!

Nattvasan är en riktigt upplevelse med alla eldar och facklor längs vägen och en stor eloge till alla dessa fantastiska människor som står ute hela kvällen/natten och hejar fram alla oss skidåkare i spåren. Ni är fantastiska!!!

/Marcus

Nattvasan Sweden Runners