Det har väl nu blivit dags att försöka avrunda denna serien av blogginlägg som det blev om våran strapatstur. Sist avsluta jag när vi precis fått frukost av den rosa kaninen!? Antagligen bör man läsa tidigare blogginlägg om den rosa kaninen för att man inte ska tycka att detta låter väldigt konstigt.
Vi fick en frukost bestående av ett rått ägg, ett glas juice och ett glas te plus att vi fick åtta st äpplen att ta med oss på den fortsatta färden av den rosa kaninen. Helt ok frukost för att stilla en kurrande mage och återfå lite ny energi. Avslutningsvis fick vi en väldigt bristfällig karta som bestod av massa små utklippta kartdelar som var fäst på ett A4 ark. Delar som satt upp och ner, snett och helt utan någon logik. Där fanns ett markerat ställe på en av dom små kartbitarna och det var en liten ö ute i en sjö. Informationen vi fick av den tysktalande rosa kaninen var att vi skulle ta oss till denna ö och morgonen därpå så skulle vi kolla mot fastlandet efter en röd lykta vid kl 09:00. När vi såg denna lykta så skulle vi ro över till fastlandet!? Men vi visste inte med vad vi skulle ro över till fastlandet med i detta läget.

Efter att studerat “kartan” tillsammans kom vi fram till att vi hade ca 20 km att vandra denna dag och vi kom fram till att vi skulle hålla oss till vägar och markerade stigar/leder för att ta oss snabbast till målet. Så med våra belöningar (läs tidigare inlägg) två åror, en stor Haglöfs ryggsäck, en stor drybag och tre st liggunderlag begav vi oss mot målet.
vada
Efter ca 6 – 7 timmars vandring i duggregn innehållandes felnavigeringar och endast ett äpple som energiintag fick vi äntligen syn på den lilla ön. Väldigt skönt när nu en del av oss börja bli väldigt trötta och humör och tålamod började tryta. Dock var det som vi misstänkt hela dagen att vi skulle bli tvungna att simma eller vada över till ön. När våran utbildningsledare ger oss en stor drybag då vet man om att det är dags att bada!
Jag själv är inte alls glad för vatten och gör allt för att hålla mig undan det så länge det bara går. Dock så fort jag insåg denna gång att det inte fanns några andra val så bestämde jag mig omgående för att ta mig över till ön så fort som möjligt. Och valet föll på att vada istället för att simma. Så av med alla kläder och skor och egentligen ska man aldrig vada utan skor då det är lätt att tex skära sönder fotsulan på vassa stenar vilket man inte känner när man väl är i det kalla vattnet. Men denna gången föll ändå valet på att vada barfota då jag verkligen inte ville gå ner i vattnet med mina kängor, jag visste om att jag aldrig skulle ha en chans att hinna torka dom under kommande natt. Kan tex rekommendera att vada med ett par Salomon Sense Ultra då jag provat detta innan och det funkar alldeles utmärkt. Så spara era gamla löparskor och ha dom som vadarskor, man vet aldrig när det är dags att vada :)!

Svinkallt det var verkligen svinkallt i vattnet som gick upp till naveln, fötter och ben domna av ganska omgående och det var tyvärr vassa och väldigt hala stenar att gå på. En del av oss fick tyvärr lite skärsår under fotsulorna men som tur var så blev det inget allvarligt av det. Efter lite trixande med att hålla kläderna torra med hjälp av drybagen och ett rep så tog vi oss alla över till ön.
Snabbt på med kläder och snabbt hitta en lägerplats för att starta en eld och börja få upp värmen i kroppen igen. När jag är ute och letar efter lägerplats och ved på ön så hittar jag ett “paket” till oss som visar sig innehålla 4 st tunnor, rep, långt virke, flytvästar, en presenning och en kajak. Men framförallt så hitta jag en tunna innehållandes mat, saltgurka och havregrynsgröt som vi kunde festa till det med denna kväll. Tänk att lite saltgurka och gröt kan glädja en grupp så mycket och gröten ätandes med en bit björknäver har aldrig smakat så gott som denna kväll.
När vi slagit ihop på våra kloka hjärnor så förstod vi att utrustningen skulle användas till att bygga en flotte. En flotte som vi nästa dag skulle sjösätta och ta oss över till fastlandet med.
24879340_10155792087460330_1719392999_o
En riktigt kall natt under granen blev det men vi hade iallafall fått i oss näring och vi var redo för en ny dag på denna strapats. Klockan slog nio och ca 800 meter längre bort på fastlandet ser vi en röd lykta. Det var alltså dags att sjösätta flotten. Ganska omgående förstod vi att denna flotten antagligen inte skulle hålla sig flytande med åtta personer på den. Och det blev inte bättre av det var väldigt blåsigt denna dag. Så beslut togs att vi skulle försöka ro över med fem st man för att sedan två st skulle ro tillbaks och hämta återstående tre personer. Fem tappra försökskaniner satte sig alltså på denna flotte och började ro. Haha jag är så glad att jag inte var en av dom!

Som tur var så var där en man ute med sin kanadensare ute på sjön och paddla som hade fått syn på oss och tyckte att det såg ut som att vi behövde hjälp. Mannen (vår utbildningsledare) paddlade till oss och presentera sig som Mr McGrylls och han pratade enbart engelska/amerikanska då han var ifrån USA. Han sa till oss att han skulle hjälpa till och bogsera oss över till andra sidan och han berättade också att nu hade vi klarat grön nivå på strapatsen. Strapatsen består av tre nivåer grön, blå och svart nivå. Vi fick frågan om vi verkligen ville fortsätta in i blå nivå och om vi inte hellre ville åka hem till en varm dusch och lite god mat. Två st av oss valde i detta läget att kliva av och vi var sex st som valde att gå in i blå nivå.

Ett par timmar senare och en väldigt lång historia om hur vi bogsera oss över med hjälp av Mr McGrylls så var vi äntligen på andra sidan och fastland igen. Timmarna hade nu sprungit iväg och vi fick nya direktiv av McGrylls. Vi skulle ta oss till en stuga som hade tillhört hans pappa och det var väldigt viktigt att vi skulle nå stugan innan mörkret föll då det var väldigt björntätt område som vi skulle passera!

Glada och nöjda med att vi nått blå nivå gav vi oss iväg än en gång med en väldigt bristfällig karta och denna gång vetandes att vi var tvungna att ta oss ca 20 – 22 km i raskt tempo för att undgå mörkret. Och allt flöt på väldigt fint till en början tills vi alla blev lurade av kartan vilket ledde till att vi hitta inte vägen vi skulle gå på. Detta gjorde tyvärr att vi tappa en viktig timme och nu börja energin tryta på en del av oss samt att skoskav och andra småskavanker gjorde att tiden rann iväg. Efter att vi till slut hitta rätt väg så började Petra elda på oss och dra upp tempot för att vi skulle hinna fram i tid. Vi räkna ut att med ett visst tempo utan felnavigeringar så skulle vi kunna hinna fram innan det var helt mörkt. Efter att vi vandrat ca 18 km och vi vandrat på en väg som vi trodde skulle leda fram till en stig som sedan skulle ta oss till stugan så når vi en vändplats där vi bara har massa skog framför oss. Denna delen av kartan saknades helt och det var inget vi kunde förutspå. Nu hade solen gått ner och vi visste att vi hade ca 30 – 45 min dagsljus kvar. Efter lite snabba diskussioner om direktiv vi fått av McGrylls m.m så beslöt sig två st för att hoppa av här då dom tyckte att det inte var tryggt att ge sig ut i skogen utan lampor och med risk för felnavigeringar. Petra och jag plus dom två andra som var kvar bestämde oss snabbt för att fortsätta och med ett högt tempo så gav vi oss iväg och in i skogen!

Jag tänker avsluta min strapats historia här och kanske att jag berätta nån gång senare om vad som hände två kommande dagar. Vi är iallafall fyra stycken som vet hela historien och som tog oss hela vägen till mål denna strapats och fick ta emot den berömda svarta stjärnan på kinden. Det känns väldigt bra att ha klarat av denna strapatsturen och framförallt så vet jag att den stärkt både mig och Petra som individer.

Både jag och Petra kände under denna turen hur mycket nytta vi hade av löpningen och träningen under denna turen. Rent uthållighetsmässigt hade vi inga problem utan för mig åtminstone så var det stora testet under dag två att trycka bort hjärnspökena då vi gick i princip tomma på energi. Detta var verkligen ett minne för livet och även om det verkligen sög emellanåt så vill jag ändå rekommendera alla att testa på nåt liknande detta. Jag avslutar med lite bilder och kanske nån dag jag berättar om resten av strapatsen!

/Marcus

24726826_10155792265015330_1449411920_n

24726935_10155792265140330_1816133195_n

24818975_10155792265190330_433239734_o 24581127_10155792265065330_1645790857_n