Redo för bussresan till starten

Redo för bussresan till starten

100 Miles of Istria 2019 var loppet då jag skulle göra något jag inte hade gjort tidigare. Ultra hade jag sprungit, även distansen 100 miles tre gånger tidigare. Jag hade även testat på att tävla på allvar på ultra en gång tidigare, på Tjörnarparen, men detta var något annat. I Istrien är loppet ett av Pro-loppen i världscupen UTWT – Ultra Trail World Tour, dels innebär det betydligt större konkurrens än i ett litet lokalt lopp i Skåne i december, men också en bana som kräver något helt annat av en för att kunna attackera den på ett hållbart sätt.

Mycket folk i starten på den regnvåta asfalten i Labin

Mycket folk i starten på den regnvåta asfalten i Labin

Jag kände banan nu, tog mig igenom den förra året, då enbart med målet att komma i mål. Då bromsade jag mycket i början, det skulle jag inte göra nu. Utan skulle köra på där jag visste att det var lättsprunget och hålla igen något innan de kritiska punkter där jag tappade mycket förra året istället och det fungerade mycket bra!

För den mer detaljerade beskrivningen av loppet, se det tidigare inlägget:
https://blogg.multitriathlon.se/mikael-gottberg/100-miles-of-istria-race-report/

Kommit iväg från den värsta trängseln och ser ryggarna på tätklungan lite längre fram

Kommit iväg från den värsta trängseln och ser ryggarna på tätklungan lite längre fram.

Jag hade tränat stenhårt de gångna månaderna på två saker främst:
– Att förbereda mig för backarna, både uppför och nedför, hur väl man nu kan det med backar på max 100 höjdmeter i ett svep.
– Att köra hög mängd för att ytterligare förbättra uthålligheten.

På väg uppför den första klättringen på sammanlagt 400 höjdmeter från Rabac vid havsnivå.

På väg uppför den första klättringen på sammanlagt 400 höjdmeter från Rabac vid havsnivå. Mycket nöjd med produkterna från MultiTriathlon på bilden: Västen, skorna och shortsen.

Jag hade sedan för mig själv pekat ut dessa nyckelsträckor där jag visste att jag kunde kapa MYCKET tid från förra året med rätt upplägg och med modet att våga springa på emellanåt och inte bara “spara, spara, spara” som det lätt blir när man bara vill överleva ett lopp.

Jag lyckades över förväntan att springa varje delsträcka snabbare och inte enbart dessa nyckelsträckor, vilket gav ett personbästa på nästan 5 timmar!

2018 jämfört med 2019.

2018 jämfört med 2019.

Jag hade innan loppet satt upp mål i tre steg, guld-silver-brons eller om man hellre vill kalla dem a-b-c:

Guld: Under 24 timmar (med ett tilläggsmål om en topp 20-placering)
Silver: 25-26 timmar (detta hade varit mitt guldmål 2018)
Brons: Komma i mål utan att behöva gå sista 13 km.

Guldmålet är för mig alltid lite av ett drömmål, absolut något som skall gå att nå, men som ska kräva att verkligen allt stämmer den dagen. Och nu landade jag alltså på 23:30 och en 15:e plats! Detta trots en del strul med energin efter vägen där jag fick tänka om och bland annat äta en del fast föda utöver sportdryck och gels, vilket inte låg i min plan för loppet. Detta skapar efteråt känslan av att ha lyckats flytta fram min ultralöpning till en ny nivå! Där jag kan komma på en 15:e plats och slå mitt guldmål på ett lopp även en dag då inte allt stämmer fullt ut. Rätt skön känsla!

För att ytterligare förstärka den känslan kan jag notera att jag på ITRA’s, International Trail Running Association, ranking nu är rankad som sjunde bäst i Sverige på de längsta och mest kuperade distanserna (de som ger 6 p på ITRA’s svårighetsskala från 1-6):

57280492_2259278527644651_2369989995046895616_o

Denna baseras på de tre senaste årens resultat.

Mycket peppande att ta med sig framåt mot nya mål under året och kommande år!